Frimodighet

Vi alla kommer till en tid i våra liv där vi måste bestämma oss om vi ska ta steget att seriöst göra något, eller om vi krampaktigt ska hålla kvar vid tryggheten och eländet som vi grämer oss över. För det är faktiskt så att vi själva som måste bestämma oss för att göra skillnad. Vi kan och får inte vänta på att andra ska ta täten eller ta oss i hand. Som medveten om de problem som existerar och det hot som föreligger, ligger det på var mans axlar att göra något. Något som gör skillnad. 

 

Det här är inte på något vis en uppmaning till våld. Det är en uppmaning att tänka till och att seriöst fundera hur pass seriös man är i sin strävan i att skapa ett svenskt Sverige och ta oss ur de missförhållanden som vi faktiskt lever i. Men hur kommer det sig egentligen att det bland nationellt sinnade överlag råder en viss politisk korrekhet som bland annat har en väldigt pacifistisk inställning? 

 

Tror ni att några av våra hjältekonungar tänkte att de skulle visa sig moraliskt överlägsna fienden, och med den tanken lyckas vinna striderna? Knappast. Var de barbariska svin i övrigt bland sina egna eller mot dem som behandlade dem väl? Knappast. Gentlemän kan vi vara gentlemän emellan.

 

Vi vinner knappast något annat än ett par extra röster från förre detta sossar som tröttnat på mångkulturen när vi så tvångsmässigt ska leva upp till ridderliga ideal och den kristna mentaliteten att vända andra kinden till. Det får bara våra motståndare att flytta fram sina positioner. Att spotta på oss ännu mer, att utnyttja oss ännu mer, våldta oss, råna oss och skända oss. De skrattar åt oss.

 

Det är hedervärt av de som deltar i den parlamentariska kampen för ett bättre Sverige att de med ett brinnande engagemang och med nytänkande visar på vad som är folkgemenskap i praktiken. Det är hedervärt att ha glöden att dela ut tusentals flygblad och sätta upp klistermärken för att upplysa oupplysta om vad det är som pågår. Men kampen kan inte stanna där, den parlamentariska kampen måste vara ett komplement eller en motvikt till din icke-parlamentariska kampen som enligt min mening är än viktigare. 

 

Liberaler brukar i tid och otid prata om att demokratins akilleshäl är att odemokratiska partier kan få inflytande eller komma till makten på demokratisk väg. Men det som de flesta nationalister kan skriva under på idag är att vi knappast lever i en demokrati idag. Somliga kallar det demokratur, andra kallar det ren och skär diktatur. Tror ni då att vi med demokratiska medel kan stövla in och ta makten i en så rutten och odemokratisk statsmakt som existerar idag? 

 

Än en gång, gentlemän kan vi vara mot gentlemän - men det är rent idiotiskt att gå upp i närkamp med boxningshandskar när motståndarna håller ett svärd.