Frimodighet

...för att vara först i Sverige med en iPad eller iPhone 4!

För några månader sedan skulle jag och en väninna på bio en kväll. När vi gick längs Kungsgatan, på vägen till bion, såg vi att det var hundratals människor där som köade. De stod i tre olika köer. När vi tittade på vart de tre olika köerna ledde så såg vi att de gick till Telia, Telenor och Tre. Folk hade slagit upp tält i köerna, hade med sig campingstolar, filtar och termosar. Vi skrattade åt hur sjukt det såg ut att Kungsgatan helt plötsligt var en campingplats, men när jag sedan frågade en person i kön om varför det var sådana köer så blev jag istället förbannad. Riktigt förbannad.

Det förhöll sig nämligen som så att iPhone 4 skulle släppas den natten. Folk hade alltså gått man ur huse och tålmodigt köat i timmar för att vara de första att få köpa mobiltelefonen. Lika arg blev jag idag när jag såg bilder på nätet om iPaden som släpptes i natt. Det var samma sak, folk hade köat i timmar. Denna gång i bitande iskyla. Man trotsade alltså väder och vind för att vänta i timtal på att få köpa en sak.

Vi påminns dagligen om det kalla och råa land vi lever i, bokstavligt och bildligt talat. Rån, våldtäkter, mord och misshandel på svenska kvinnor och män. På ungdomar. På barn. Ingen, eller ytterst få reagerar. Man flyttar från mångkulturen för att i hemmets lugna vrå ständigt upprepa för sig själv att "det händer inte mig". Sedan kanske verkligheten blir mer och mer påtaglig, och det händer något som drabbar en bekants bekant eller grannen. Men det spelar ingen roll. För det händer ju ändå inte mig.

Förr i världen var det vackraste och det mest ädla att kämpa för rättvisa, solidaritet och sin nations väl. Kosta vad det kosta ville. Man trotsade väder eller vind - avstånd eller motstånd. Jag trodde att samhällsutvecklingen gjort att svenskarna som folk blivit passiva, lata och förbannat bekväma. Så verkar dock inte helt vara fallet, det är bara värderingarna och saken i sig som förändrats.

För visst trotsar man väder eller vind - avstånd eller motstånd.
Men det är för en iPhone eller iPad.

Det är få saker av det man läser dessa dagar som förvånar en. Tyvärr har man blivit mer och mer härdad av alla de hemskheter som dagligen sker i vårt land. Igår kväll läste jag dock något som måste vara det sjukaste och värsta jag sett i nyhetsväg under detta år. Det handlar om två olika artiklar. Det handlar om två olika våldtäkter. Det handlar om en somalier som våldtar för att han är ett offer av det svenska samhället.

Denna 23-åriga somalier påbörjade sin karriär som bestialisk våldtäktsman redan 2004, då han tillsammans med tre av sina landsmän våldtog och nära på slog ihjäl denna kvinna:

Han och hans  somaliska vänner dömdes för det brutala dådet. För övrigt presenterades de i media med att vara svenskar. Med tanke på det lidande somaliern har kunnat få utstå efter denna begångna handling, tilläts han att byta namn och även psykologhjälp och ekonomiskt bistånd. Stödinsatser som var förgäves.

Under förra veckan valde han nämligen att våldta en 84-årig dam i Dalarna. Han bröt sig in hos henne, rånade henne på hennes värdesaker och avslutade förnedringen med att våldta henne i hennes eget hem. En och samma man från Somalia har förstört livet för ett antal kvinnor. Trots det får han ta del av vårdinsatser och ekonomiskt stöd. Det som gjorde mig mest upprörd i allt detta, var att man i DT, Dalarnas Tidningar, kommer med en förklaring till somalierns sinne för brutala våldtäkter och varför historien upprepat sig ännu en gång.

Enligt dem beror detta på att Frivården försökt att komma i kontakt med socialtjänsten för att ordna "stödinsatser" åt mannen, men utan att han beviljades det. Psykologen som haft kontakt med honom i lite över två år beskriver honom i utredningen som en "spänningssökande och impulsiv person", men att han inte har problem med att kontrollera sin ilska. 

Ja se där! En somalier som misshandlar kvinnor till oigenkännlighet, rånar dem och våldtar dem klassificeras som "spänningssökande och impulsiv" enligt psykiatrin.

Vilket fantastiskt land vi lever i!

Stig-Björn Ljunggren förklarar Sverigedemokraternas låga valresultat i Uppsala med att det inte finns så mycket "white trash" där. Att benämna väljare med ett sådant epitet är i sig att fördöma, allra helst då han refererar till att "white trash" handlar om lågutbildade människor med lite pengar och låg social status. Vart tog den socialdemokratiska solidaritetstanken vägen? Är det något man bara applicerar i de egna leden?

Ljunggren är förvisso inte först ut i raden av socialdemokratiska hycklare under detta år, och lär knappast heller bli den sista. Jag minns socialdemokraten i Sigtuna kommun som hade våldsbrottsprevention som en av sina hjärtefrågor, samtidigt som han jobbade som dörrvakt på en nattklubb och slentrianslog människor med sin batong när tillfälle gavs. Eller Mona Sahlin som säger sig stå på de fattigas och utsattas sida, samtidigt som hon struttar runt med en ful och gräll väska som är värd tiotusentals kronor. Eller när hon som en hungrig hyena kastade sig över Sofia Arkelsten som blivit bjuden på smått och gott, samtidigt som hon glömde det faktum att hon själv låtit sig bjudas ett otal gånger. Detta är bara ett par exempel. Detta är dagens socialdemokrater i ett nötskal - hycklare.

Jag ser den nationella rörelsen och de nationella väljarna så som samhället ser ut i övrigt. Det är en stor blandning av personer i olika åldrar och med olika bakgrund. Det finns de som tidigt hoppade av skolan för att istället arbeta och bilda familj. Det finns de som prioriterat att utbilda sig, skaffa en examen och satsa på karriären. Den stora massan utgör allt från arbetslösa, lokalvårdare och sophämtare till jurister, ingenjörer och ekonomer. Den stora skillnaden mellan nationella och många människor i övrigt är dock en oerhört viktig skillnad;
De förstanämnda är de som i större utsträckning har hängivit sig helt åt att göra något åt de orättvisor som finns i samhället. Nationalism står för de mest ädla ideal, och det finns många nationella som dagligen kämpar för frihet och solidaritet.
Och det, det är knappast något att förakta.

Vi lever i en tid där vi ständigt ställs inför vägskäl och val. Vid blotta anblicken av den rika flora av alternativ som radas upp framför oss, ser man det som en positiv utveckling. Att vi har möjligheter. Att vi kan bli vad vi vill. Att vi kan göra vad vi vill. Men frågan är om det inte är så att vi är mer vilsna, splittrade och sökande än någonsin förr och att det går hand i hand med samhällsutvecklingen.

Jag menar att alla de val och möjligheter vi ställs inför idag inte nödvändigtvis måste vara av godo. Val innebär att man måste sätta ett alternativ framför ett eller flera andra. Är det verkligen något vi mår bra av, om flera av alternativen i sig är bra? Gör vi sedan ett val så kommer vi alltid fundera på huruvida det var rätt eller inte, och även fundera över om utfallet av det resultat vi vill ha hade blivit annorlunda om vi valt på ett annorlunda sätt.

Det var annorlunda förr, men jag tror inte att man var så mycket olyckligare för det. Man växte kanske upp på en liten gård någonstans i de svenska urskogarna och lärde sig tidigt att ta hand om hus och hem. För att en dag kunna ta över gården efter sina föräldrar och låta arvet leva vidare i generationer. Kanske träffade man på en partner på byn som var snäll och trevlig, två egenskaper som kunde räcka för grunden av ett kärleksförhållande och bildande av familj. Det var kanske så det var, och man drömde sig säkert bort. Men man gillade läget och var fann nog lyckan i den tillvaro man levde i. Valmöjligheterna fanns inte på samma sätt.

Allt i våra liv handlar om valmöjligheter: Ska vi jobba med det vi brinner för? Ska vi jobba med det vi tjänar pengar på? Ska vi jobba med något som kräver så lite av oss som möjligt? Ska vi studera? Ska vi jobba och studera på samma gång? Ska vi bo mitt i storstadens puls eller ska vi välja närförorten med sitt avstånd men med lugn? Ska vi våga satsa i en kärleksrelation eller ska vi vänta på den rätte? Ska vi lämna ett mediokert förhållande för något helt nytt, utan att veta vad vi har att vänta?

Jag menar inte att jag är annorlunda mot de flesta unga svenska kvinnor och män, jag funderar ofta på de frågeställningar jag beskrev ovan. Men det är då tanken har slagit mig;
Är det verkligen ett privilegium att ha så enormt många val?

Det slår mig alltid med oförståelse när jag möter dem.
Jag talar om människan med ett inneboende självförakt.
Dessa dygders ständiga fiende råder ingen medicin bot på.
Dessa falskspelare vars största skräck är att se långt ned i sig själva.
För vad skulle de finna om inte en förskräcklig syn,
 som för de modigaste lejonen är ett brott mot deras personliga sedlighet?

I alla sällskap är de föraktade,
deras ord förleder det sunda förnuftet bort från blickens sanning.
Även ett förtappat väsen skyr deras existens.
Allt gott, duktigt och stort som de gör, är inte gott nog.
För de gör det i egenskap av behållare till en förtärd själ.
Förtärt och förvekligat hjärta bär de med sig,
 ständigt ovissa om att de med åren sakta men säkert tynat bort.
De må ha rävens list, men lejonets mod anstår dem inte.
 
De ledare som regerat och framgångsrikt fortsatt dominera,
 har varit lejon till sin natur.
Vad är det för värde på ett budskap som inte höjer oss över alla andra budskap?
Habegär och maktbegär är enbart en produkt,
 skapat av den själsligt svage på dess inneboende törst.
Det som inte kan släckas med pengar,
 köpt kärlek, köpta vänner och köpt anseende.

Ett lejon skapar sin makt genom sin storhet, och förblir högrest. 
I sin dignitet tillåter han andra att resa sig och förverkliga sig själva.
Ett lejon fruktar inte andras styrka,
 han räds enbart fruktan hos de svagare. 
Lejonet vet att dessa svagheter må påverka en individ idag.
Men för att detta skall ha en bestående påverkan,
vet han att man måste påverka dennes själ.
Och det, det är enbart ett lejon värdigt.

Denna jakt på självförverkligande,
 denna ständiga otillräcklighets överhuvud den hemsöker de flesta.
De som har förståndet i behåll vet bäst i att skratta åt den.
Inte för dess elementära natur.
Utan för det ägande den kräver.
Och när den lägger sina klor i medvetandet går det sällan att bli fri från den.

Vi ägnar väldigt lite tid åt vår egen dolda kraft,
 utan jämför oss med de storartade själarna.
De visar vi gärna en gömd beundran,
 och i deras storhet lyser vår egen oduglighet.
De förnuftiga ler åt dess sanning.
De vet att ingen individ är fri från sina demoner,
 ingen är fri från lidandet.

Men vem tänker på andras sorg och lidande när hon själv lider?
Vi pekar med glädje åt alla vackra ord,
 alla framsteg och allt det uppnådda.
I det klär vi våra egna dolda tankar som vi sedan länge lämnat därhän.
Föga betänker vi att alla gravar likt vår egen är i ensamhetens stillhet.
Men vem bryr sig om de döda när livets ständiga lekar förrädiskt förför oss in i ålderdomens höst.

Den 24 november planerar alla riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna att rösta igenom omfattande förändringar av grundlagen som medför starkt negativa konsekvenser för Sverige (Proposition 2009/10:80 // 2009/10:Ku4). De ändringar som är föreslagna medför i huvudsak följande:

• Det blir svårare att gå ut ur europeiska unionen om svenska folket så skulle önska eftersom det kommer krävas en förändring av grundlagen innan så kan ske. Därmed urholkas svenskarnas möjlighet att påverka sin egen framtid.

• Mångkulturalismen befästs i och med att skrivningarna i grundlagen om att främja etniska, kulturella och religiösa grupper blir tvingande. Därmed befästs den politik som förts i snart 40 år och som vi menar varit katastrofal. 

• Betydelsen av det svenska medborgarskapet urholkas i och med att utlänningar i stort jämställs med svenska medborgare och därmed åtnjuter samma rättigheter. Dessutom försvinner kravet på svenskt medborgarskap vid anställningar av känslig karaktär, vilket innebär att utlänningar tillåts ha viktiga och samhällsbärande positioner.

Allt sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har det skett en marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret och sakernas tillstånd har förvärrats för varje fördragsändring som har gjorts sedan dess – Amsterdamfördraget, Nicefördraget och senast Lissabonfördraget.

Med Lissabonfördraget överordnas EU-rätten formellt Sveriges grundlagar. Den tidigare domstolsprincipen att unionens lagar har ett uttalat företräde framför nationella lagar fördragsfästs. Med den nya paragraf som införs med grundlagsändringarna blir Sveriges EU-medlemskap och Lissabonfördraget grundlagsskyddat.

Om riksdagen nu röstar igenom grundlagsändringen begår det ytterligare ett svek mot det svenska folket. Varken EU eller mångkulturalismen har ett så pass starkt stöd i Sverige att dessa företeelser bör få stöd i Sveriges grundlag. Inte heller lär svenska folket se positivt på det faktum att vårt medborgarskap urholkas och utlänningar i långt större grad kommer kunna åtnjuta de rättigheter som tidigare varit förbehållna de som har svenskt medborgarskap.

Sverigedemokraterna är, som enda riksdagsparti, motståndare till dessa omfattande förändringar och anser att det måste till en allmän debatt om detta så att svenska folket får kännedom om förändringarna som är på väg att klubbas igenom samt att svenska folket får säga sitt. Därför startar Sverigedemokraterna nu en namninsamling för alla de som vill att riksdagen ska rösta ner förslaget den 24 november.

Skriv på!
http://upprop.nu/UPEQ

Igår startade Aftonbladet Kultur igång en artikelserie om Bonnier. Det intressanta i detta är att uppbyggandet och tanken bakom artikelserien är något helt annorlunda mot vad vi tidigare har sett. Det man vill lyfta fram i artikelserien är inte Bonniers ägande i sig, inte heller att familjen drar in de enorma summor de gör. Det de tänker lyfta fram är istället vad Bonniers ägande och ägarstruktur innebär ur ett demokratiskt perspektiv.
Hur demokratiskt är det att en och samma koncern har ett så stort ägande och inflytande i det som är den tredje statsmakten; media?

Följande står under Bonnierkoncernen:



Åsa Linderborg är den skribent på Aftonbladet som var först ut i denna artikelserie, och det är många viktiga saker som hon belyser. När en och samma koncern står bakom ett så stort informations- och nyhetsflöde så är det också de som bestämmer vad som lyfts fram och når ut till allmänheten. Att en så stor del av medierapporteringen är koncentrerad till en och samma ägare är problematiskt, och skrämmande. Bonnierkoncernen äger över 35 procent (!) av den svenska mediemarknaden. Ska familjen Bonnier bestämma vad som är av nyhetsvärde? Vem kan förlita sig på att rapporteringen och det Bonnierföretagen arbetar för är objektivt och av godo, och inte för att tjäna deras egna syften?

Bonnierförlagen, som de facto står bakom de största nyhetstidningarna kan utan problem verka för sin egensak. Inarbetade och förtroendeingivande namn så som Dagens Industri, Dagens Nyheter och Expressen kan utan att ifrågasättas användas som kanal för att nå ut med illvillig propaganda, fördummande innehåll, manipulerande politiska texter och desinformation efter eget tycke. En utomordentlig kanal för att hålla människor i schack och låta nyhetstidningarna vara deras marionettdockor. "Bonniers har passerat den gräns som på sikt kan hota den fria opinionsbildningen, som i sin tur är grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle" sade Håkan Carlsson, ordförande i Svenska Journalistförbundet, i ett skriftligt uttalande i Dagens Nyheter 1997-08-23 som en reaktion på att koncernen köpt upp Ystads allehanda och Trelleborgs allehanda. Det hör dock till saken att denna korta notis bara fyllde upp ett par kvadratcentimeter på en dold plats långt bak i tidningen.

Det finns inget annat land i västvärlden som en och samma förlagskoncern har den makt och det inflytande som Bonnierförlagen har. Där av är det de som bestämmer vad som får och ska publiceras eller inte. Eftersom att koncentrationen är så stor så drabbas mångfalden av de olika bokförlagen hårt. De största förlagen tillhör familjen Bonnier, de mindre får då stå bi och har aldrig samma möjlighet att ta sig fram och släppa den litteratur de vill nå ut med på marknaden. Betydelsefull litteratur som inte faller Bonnierkoncernen i smaken riskerar då alltså att aldrig komma ut.



Länder i världen där Bonnierkoncernen är verksam och har företag

Bonniers ägande i alla dessa företag innebär självklart att demokratin kommer i gungning. Som en så stor koncern med makt, inflytande och framför allt pengar; är det ganska självklart att de har fördel av politiskt inflytande och springer politikens ärenden i sin medierapportering. Forskare som forskat i ämnet menar på att det inflytande som Bonnier har över medierna endast är jämförbart med Berlusconis regering. Skillnaden enligt dem är att Bonniers inte missbrukar sin maktställning rent politiskt. Men, medierapporteringen har blivit allt mer subjektiv och man kan även med ganska immiga glasögon se de olika tidningarnas och skribenternas politiska färger. Det blev med ens tydligt under valrörelsen. I sin krönika där Åsa Linderborg behandlar detta så blir det uppenbart att hon menar på att Bonnierkoncernen, och därmed Expressen, springer borgarnas och alliansens ärenden. Vad hon inte tar med i sin krönika som hon vill framställa som objektiv, är att Aftonbladet - med Lena Mellin i spetsen - i sin rapportering uppenbart är för en rödgrön regering.

Under flera år har det funnits rykten om det så kallade ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”, som skulle ha ingåtts på Svenska Journalistklubbens möte i Saltsjöbaden den 21 mars 1987. På detta möte skulle de största svenska medierna ha kommit överens om hur man skulle vinkla nyheter när det gäller invandrare. Avtalet var strängt konfidentiellt, och inte avsett för allmänhetens ögon. Följande citat anses komma från Lilla Saltsjöbadsavtalet;

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer
 - Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet.

- Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst.

- Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Vi har en slags romantiserad bild av att Sverige är fritt och demokratiskt – jag menar att det bara blir tydligare för varje dag att detta är långt ifrån sanningen. Trots den vackra bild vi vill ha av vårt Sverige, så är det en sanning att demokratin allt tydligare bekänner färg och sitt rätta ansikte. Sverige saknar helt lagstiftning mot mediekoncentration, och med stöd av en rapport från Europeiska kommissionen, så strider det mot EU:s rättighetsstadgar. Detta är dock ingenting som bekymrar Lena Adelsohn-Liljeroth, vår kulturminister.

Olle Wästberg, tidigare journalist på Bonnierägda Expressen, skrev i nummer fyra av ”Liberal Debatt” år 2000 om hur maktkoncentrationen likt Bonniers leder till en inskränkt företagskultur: "Samtidigt är nackdelarna vad gäller maktkoncentration [i media] uppenbara. [...] Däremot skapar alla stora företag en gemensam företagskultur. Ofta är enda sättet att styra storföretag just genom företagskultur. Till detta kommer att man har en oundviklig tendens till internrekryteringar - ledningen ser en lovande person i något av medierna och plockar henne till en post i ett annat av koncernens företag. Det leder till färre perspektiv och ett mer internt synsätt."

Är det inte just detta vi ser i media idag, och som i sig självt bekräftar att det som Olle Wästberg skrev stämmer överens med verkligheten? Inom journalistkåren finns det idag en hel del tabun. Bland annat att man överhuvudtaget inte ska kritisera den maktkoncentration som faktiskt existerar. I västvärlden i allmänhet, i Sverige i synnerhet.

Vill du ta reda på vilka som styr? – Ta då reda på vilka du inte får kritisera!

'Man blir som man umgås'
Ett uttryck som är oerhört sant, och blir mer och mer uppenbart ju mer jag tänker på det. Jag kan bara se på mig själv och de tillfällen i mitt liv som jag umgåtts med destruktiva, negativa och energislukande personer. Till en början ger man mycket av sig själv och känner att man kan bidra med en förändring och skapa skillnad bland de man är med. Sedan inser man att folk kan förändras till viss del, men i det stora hela så är vissa människor helt enkelt som de är. Låter man ändå sig själv figurera bland sådana människor och i sådana kretsar så känner man sedan ganska snabbt att man själv dras ned i samma självömkande och psykiskt masochistiska träsk.

Många gånger har jag valt att klippa banden och medvetet dra mig undan från människor som har en dålig inverkan på mig. Andra gånger är det de sanna vänner man har, och de som känner mig absolut bäst, som uppmärksammat mig på att något inte stått rätt till. Relativt nyligen var det kollegor, min familj och två av mina närmaste vänner som sa till mig att de sett en stor personlighetsförändring hos mig. Till följd av ett nytt umgänge hade jag blivit allt mer negativ, inåtvänd, tystlåten, trött och energilös. Som människa har man bara en viss begränsning av vad man kan ge av sig själv innan man kommer till den gräns att man känner sig uppäten istället.

Vänskap och att släppa in människor i sitt liv och sin omedelbara närhet handlar om ett givande och ett tagande. För att det ska bli hållbart i längden måste man lika gärna kunna lyssna som att prata. Ge energi och att få energi. Stötta, peppa och uppmuntra för att själv bli uppbackad, få positiv feedback och komplimanger. Även den mest energiska och glada person kan bli det helt motsatta i fel umgänge. Fel umgänge handlar dock inte bara om beteenden gentemot varandra, utan också en någotlunda gemensam värdegrund. Att man någonstans vet vad som är rätt och riktigt. Att man har framtidstro, en stark gemenskap, ärlighet och att se kritik som något som gör en till en bättre människa.

Jag har satt upp ett par principer för mig själv som jag absolut ska hålla. Dels för att det gör mig till en bättre människa och bättre vän, men också för att det i sin tur kommer att få mig att må bra och prioritera rätt. Följande principer har jag satt upp för mig själv och de ska jag hålla:

- Jag ska inte snacka skit om andra människor.
- Jag ska inte på ett självplågande sätt upprepa för mig själv hur jävligt allt är.
- Jag ska hålla det jag lovar. Oavsett vad.
- Jag ska vara ute i god tid och passa tider.
- Jag ska inte låta andra utnyttja min snällhet.
- Jag ska inte omge mig med människor som får mig att må dåligt.
- Jag ska bli bättre på att säga nej.
- Jag ska bara jobba för saker som jag tror på.
- Jag ska inte prata om dåtida problem eller om saker jag inte kan påverka.

Sedan jag gjorde ett val, att klippa banden med de människor som påverkar mig negativt (både vänner sedan gammalt och lite nyare) så har jag märkt att jag kommit tillbaka igen. Full av glädje, energi och framtidstro. Samtidigt har jag fokuserat på att vårda de fina vänner jag har och försökt att visa dem uppskattning på olika sätt. Jag är oerhört glad att jag kommit till den här insikten, det har fått mig att förstå vad som är viktigt. 

Det känns riktigt bra att på kort tid ha lärt känna en hel del nya människor som liksom jag är nytänkande, positiva, roliga och snarare är 'doers' än tyckare och tänkare.

Vinnare dras till vinnare - Svårare än så är det inte.

Känner lite dåligt samvete för att det varit bloggtorka på senaste tiden. Men det är inte för att jag legat och stekt i en solstol i ett varmt land med en paraplydrink i handen, även om det hade varit fantastiskt. Det har varit en massa som hänt på senaste tiden, bara positiva och roliga saker som jag kan se det. Har dragit igång en hel del intressanta små projekt som förhoppningsvis kan leda till något riktigt bra.

Helgen var väldigt bra, på många olika sätt. Hela fredagen viktes åt förberedelser, tal och närvaro på en riktigt lyckad insamlingsfest. Många trevliga människor dök upp och det kom in mer pengar än vad man vågat hoppats på. Kul! Hela lördagen var jag på eftervalskonferens en bra bit ut på landet. Den var minst sagt intressant och gav en hel del, enligt min mening.

Nu blir det nya fräscha tag med bloggen!