Frimodighet

Wendela är Aftonbladets kvinnosatsning som dagligen spyr ut budskap som uppmanar till mansfientlighet, självförhärligande och egoism. Första gången jag hamnade på sidan så var det av en slump, då jag klickade på en länk som låg uppe på Aftonbladets nätupplaga. Jag trodde att det jag läste var ett skämt, i det närmaste en karikatyr av feminism och ett uppfyllande av det kvinnliga egot. Helst vill jag inte uppmuntra till att läsa sådant skräp som står att finna där, men ta gärna en titt på denna sida och se att jag knappast överdriver.

Senast ut i raden av alla sjuka utspel som jag sett på denna sida är en debattartikel och en krönika som handlar om att "Få barn inte är meningen med livet" och att "Det mest logiska är att INTE ha barn". Vad är då meningen med livet undrar jag? Att i ensamhet sitta med ett glas Chablis och smeka sin dyra handväska ömt? Att resa jorden runt och supa skallen i småbitar i hopp om att hitta sig själv? Att jobba ihjäl sig så att man har råd, men inte tid till familj och fritid?

VAD VÄLJER DU?

Jag läser dagligen nyhetshändelser och artiklar om allt möjligt av vad som händer i och med vårt land idag. Många saker har slutat att förvåna mig, och det tillhör tyvärr verkligheten att mord och överfallsvåldtäkter inte längre är något man höjer på ögonbrynen åt när man slår upp morgontidningen lagom till frukostkaffet. 
  Jag minns att när min gammelmormor ännu var i livet så brukade vi diskutera den fruktansvärda samhällsutvecklingen. Hon berättade om hur nyhetsrapporteringen såg ut under hennes ungdoms år, och då var det helt annat som var stora rubriker i tidningarna. Bland annat berättade hon en gång om att en av de största nyhetstidningarna gjort en ganska stor sak av att en cykel tillhörande en äldre dam, hade stulits på Drottninggatan mitt på ljusa dagen (!).

  Trots att jag blivit någotlunda härdad av verkligheten, och därför stundtals känner bitterhet och hopplöshet, så blir jag ibland chockad, illamående och riktigt ledsen av det jag läser i tidningarna. Det senaste exemplet på det var igår när jag läste en artikel i Aftonbladet och Östgöta Correspondenten som fick tårarna att strömma ned för mina kinder och känna ett så starkt obehag inför det jag läste att jag var tvungen att pausa emellanåt.

  Artikeln handlade om en 24-årig man som misshandlat sin 2-åriga styvson till döds genom att ha gett honom ett hårt slag i magen. Förklaringen till vredesutbrottet låg i att 2-åringen hade tittat på sin styvfar och "sett rädd ut". Medan den lilla pojken hade legat i sin säng i timmar och lidit av de skador och inre blödningar som slaget gett honom, hade styvfadern suttit ute på nätet och porrsurfat.
  Efter vidare utredning av händelsen och bakgrunden i den lilla familjen hade det framkommit att pojken systematiskt misshandlats sedan en längre tid tillbaka och dessutom vid upprepade tillfällen varit tvungen att vårdas på sjukhus för sina skador. Allt utan att sjukhuspersonal grep in, och utan att pojkens mamma tog sitt ansvar och såg vad som hände hennes lilla pojke och därmed lämna sin sambo. Mammans förklaring till det hela var att hon inte anade någonting om vad som försiggick...

  Det är när jag läser sådant  som detta som jag fylls med så mycket känslor, framför allt starkt hat, förakt och sorg. Bara för någon vecka sedan kunde vi läsa om en 46-årig far som ströp sin 2-åring, så detta var inte ett extremt undantag i vår sjuka samhällsutveckling. Det är när jag läser om sådant som detta som jag önskar att vi kunde åka tillbaka till tiden där straff var ett straff, och rada upp dessa "män" på ett torg för att ge dem den behandling de förtjänar.

"Sverige håller på att kvävas av trygghet.
Vi har blivit självbelåtna och självcentrerade.
 Vi är som en skock fetlagda möss,
 som sitter under en ostkupa med en stor ostbit
 och bestört tittar på vad som händer utanför."

Det är med stor glädje jag ser att antalet besökare av bloggen har ökat markant för varje dag sedan jag satte igång med den för en kort tid sedan. Enligt bloggstatistiken har antalet besökare fördubblats varje dag under den gångna veckan. Dessutom är det många av er läsare som återkommer till bloggen flera gånger om dagen.
  Jag har fått massor av positiv feedback, beröm och ett par goda råd från några utav er. Det är framför allt det som ger mig energi och peppar mig att fortsätta med bloggen och att hålla den vid liv. Ett stort och ödmjukt tack till er! 

Jämfört med mina jämngamla vänner dröjde det relativt länge innan jag provade på alkohol för första gången. Jag tror att det mest berodde på att jag under hela mitt liv haft ett behov av att känna kontroll. Både psykiskt och fysiskt vill jag ha kontroll över mina handlingar och vad jag själv sett av andra som druckit till så är inte det förenat med fylla. När jag väl provade för första gången så var det med ett par cider, och jag är glad att det aldrig blev mer än så. Mina föräldrar har inte varit stenhårda mot mig om huruvida jag ska dricka och inte dricka, utan det har kommit naturligt att aldrig ha supit mig redlös eller okontrollerbar. Jag tror snarare att det handlat om förtroende, respekt och ansvar, vilket jag tidigt lärde mig att ha för mig själv och för min familj. För mig var det otänkbart under min tonårstid att dricka mig så onykter så att mina föräldrar skulle få hämta mig eller att ragla in genom dörren. Visst har jag varit dum och tonåring som många andra, men jag har alltid haft den respekten för mig själv att jag inte tappat kontrollen. Jag har också varit så pass rädd om mig själv att jag aldrig satt mig i situationer där något allvarligt hade kunnat hända mig. 

  Det här har följt med mig upp i vuxen ålder, och det är vid många tillfällen på fester eller utekvällar som jag artigt men bestämt tackat nej till alkohol. Helt enkelt för att jag inte vill dricka när jag inte känner för det. Jag varken kan eller vill kalla mig nykterist, då jag efter en tuff dag kan längta efter en iskall öl, en sommardag kan dricka en isig hallondrink eller gärna tar ett glas rött till maten. Men jag brukar alltid låta det stanna vid ett par glas. Det finns inget behov av att dricka mig full och jag får inte ut något av det över huvud taget. Man tappar kontrollen, gör och säger saker som man annars inte gjort och många gånger inte kan stå för. Hur man mår dagen efter gör det ännu mer oförståeligt för mig hur man kan välja att dricka sig redlös. Huvudet snurrar, man mår illa, har ont i hela kroppen och tömd på energi skriker kroppen efter fett och socker. Bara vetskapen om att man genom sitt drickande förgiftat kroppen så att man mår som man gör dagen efter borde vara ett tillräckligt skäl för att säga nej till att dricka sig aspackad.

  Vad som bekymrar mig är att de gånger jag helt valt att avstå alkohol så tycks det ha varit ett större problem för min omgivning än för mig själv. Bara för att jag ibland inte känner för att dricka betyder inte det att jag sitter hemma och rullar tummarna. Jag trivs enormt bra i stora sällskap och sociala sammanhang, så jag går gärna på middagar, fester och pubar men jag dricker inte bara därför. Många gånger blir det en cola eller tonic water med citron, och det blir alltid en diskussion. "Varför dricker du inte för?", "Är du gravid?", "Mår du inte bra?", "Ska du inte ha en drink om jag bjuder?", "Fan vad tråkig du är!" eller "Slappna av gumman och ta dig ett järn!" är de vanligaste kommentarerna. Inte nog med det, många brukar dessutom börja skruva på sig besvärat, själva dricka mindre och vara oroliga för att slappna av ordentligt. Bara för att jag inte dricker! Det är skrattretande att det blivit så laddat och kontroversiellt att inte dricka, och det är ännu en anledning till att jag många gånger låter bli. Enligt mig är man socialt inkompetent och bör arbeta med sin självkänsla om man anser att ett hejdlöst drickande av alkohol är en förutsättning för en rolig och lyckad kväll.

  Några av mina absolut roligaste utekvällar har varit i sällskap av mina närmaste vänner och utan en droppe alkohol. Jag har haft humöret och energin på topp och orkat hålla igång in på småtimmarna, dansat och diskuterat saker som jag kan stå för och minnas dagen efter. Och framför allt; jag har vaknat upp på söndagmorgnarna och mått utmärkt, nöjd och glad över att kunna känna uppskattning för en rolig kväll utan ångest och minnesluckor.

"It is easier to believe a lie that one has heard a thousand times
 then to believe a fact that no one has heard before."

Trenne asar kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus
De funno ett land föga förmående
Ask och Embla utan livsmål
Ande, de ej ägde
Omdöme, de ej hade
Ej livskraft, ej läte, ej livlig färg

Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
Från fästet falla flammande stjärnor,
upp ångar imma,
och elden lågar,
Hettan leker högt mot himlen själv

Bara under de senaste två månaderna har det uppdagats att förtroendevalda politiker i så väl Moderaterna som i Socialdemokraterna har köpt sex av prostituerade kvinnor. Att ta steget till att köpa sex är ändå att ta ett ganska rejält kliv in i vad som inte är allmänt accepterat, trots att det mesta anses vara rumsrent idag. Det är dock allt vanligare att vissa män ser det som en rättighet att ha sex - och därmed berättigar att sitta i en nedsläckt bil på Malmskillnadsgatan för att vänta in en lämplig hora eller att ta med sig partikollegan på sexklubb medan familjen ligger och sover sött i hemmets lugna vrå.  Anledningen till att våra "topp-politiker" köper sex handlar om en sak; respekt.

Respekt-aspekten är egentligen det som också gör mig mest förbannad. Vi, svenska folket, har valt personer som inte respekterar oss eller ser ett värde i att tjäna oss, till att styra våra kommuner, landsting och sitta i vår riksdag. De tjänar bara sina egna syften och bedriver sin politik därefter, vilket lätt går att se i den blå-grön-röda sörja som svensk politik egentligen är idag. Och har någon av riksdagspartierna något de verkligen säger sig stå för, så är det alltid ett antal ser till att inte leva som de lär. Det bästa exemplet på det är Socialdemokraterna. 

Varför sätter vi människor till makten som bara vill tjäna sina egna syften och inte folkets och Sveriges väl?
Varför ger vi vårt förtroende till politiker som inte ser det som något ärofyllt att representera vår talan och att ha blivit valda till makten av oss?

Dagens riksdagspolitiker respekterar inte sina väljare, de respekterar inte sig själva  och inte heller sin familj. De har satt ett värde i makt och i karriär, med det får allt annat stå åt sidan. De skyller sina sjukliga begär på såväl alkoholproblem, som familjebekymmer och stress på jobbet. I grund och botten handlar allt om den där bristen på respekt som blir till en ond cirkel när de väl satt igång med att tjäna sina egna egoistiska syften. 
  Som väl bekant kan man inte respektera andra om man inte respekterar sig själv, och det är det sista man gör som politiker och man, om villkoret för sexuellt umgänge med en kvinna är att man lägger en tusenlapp på nattduksbordet innan man går.

Följande rubrik går att läsa i en insändare i dagens Metro - signaturen "Förföljd" vill med sin insändare att kollektivtrafiken ska uppdelas efter kön.
Trots att jag är fullt medveten om att människor idag har allt lättare för att bli kränkta och att hitta saker att störa sig på, så lyckas jag ändå ibland bli helt förundrad av hur extremt dumma vissa är. Insändaren menar på att problem som trakasserier i kollektivtrafiken skulle försvinna om man istället valde att ha vissa vagnar där män vistas, och andra vagnar enbart för kvinnor. Detta förslag riktar sig till våra politiker som med detta då skulle skapa större trygghet för kvinnor och barn. 

  Problemet ligger inte i att män överlag trakasserar kvinnor i kollektivtrafiken, det handlar om en viss typ av "män". Karaktäristiskt för dessa typer är att de har noll uppfattning om vad socialt beteende och integritet är för något. De tar sig friheter som inte hör samman med min, eller mina manliga vänners kultur, samt att de är extremt påflugna. 

Dessa män är problemet, och de är dem som bör sättas i en egen buss. På denna buss ska chauffören bara sälja enkelbiljetter till destination Okänd utan möjlighet att återvända.

Att påstå att män i sin natur skulle vara trakasserande och påflugna är bara oerhört enfaldigt. 
"Förföljd" utnämns därmed till dagens största idiot.

Nu strax en månad innan valet har Carin Jämtin och Iljian Batljan lagt fram ett förslag som innebär att de vill införa butlerservice i Stockholms kollektivtrafik. De menar på att detta är ett sätt att spara in tid för de annars så stressade Stockholmarna. Förslaget kommer att bli verklighet om socialdemokraterna vinner valet.
  Vad är det då tänkt att den här butlerservicen ska innefatta? Jo, man ska alltså i anslutning till tunnelbanetrafiken tillhandahålla olika typer av servicetjänster i dess omedelbara närhet. Allt för att i vårt redan stressade och pressade samhälle spara ännu mer tid och effektivisera vår vardag. De menar på att detta skulle vara ett bättre förslag än RUT-avdraget och tidigare förslag om sextimmarsdagar på arbetet.
  Servicetjänsterna innebär att man ska kunna lämna in smutstvätt och en inköpslista på tunnelbanestationen under morgonen, för att på eftermiddagen när arbetsdagen är slut kunna hämta ren tvätt och en kasse med ihopplockade varor. Tanken är också att barnen ska placeras i förskolor som ligger strax intill tunnelbanan. Som om detta inte vore nog i tidspressarhetsen, så finns det också med i förslaget att bredband ska byggas ut i hela tunnelbanenätet så att man även kan använda tiden på tåget till att arbeta.

I mina öron låter detta som ett sjukt skämt som knappast är vägen till ett familjeliv med mer tid för barnen. Släpande av tvätt och matvaror tar tid och är slitsamt, oavsett om det är på vägen till jobbet eller om man gör det under helgen. Att pressa allt till det yttersta och använda varje ledig minut till att göra något kommer att göra att den redan så vanliga utbrändheten kommer att bli ett ännu större problem.
  Vad hände med tid för lugn och eftertanke? Jag vet själv många småbarnsföräldrar som njuter av den lilla tiden till och från jobbet för att bara vara och slappna av ett par minuter. Läsa en tidning, dricka en kopp kaffe och bara ladda batterierna under de minuter som resan till jobbet tar. 
  Man kan inte ge det yttersta av sig själv och hela tiden prestera, oavsett vad det gäller, om man inte tillåter sig själv vila och återhämtning. Oavsett om det gäller 10 minuter på vägen till jobbet eller ett par timmar på fredagkvällen. 

  Att ha alla olika slags servicetjänster i kollektivtrafiken är också ett sätt att styra människor, eftersom att bara en viss typ av butiker och tjänster kommer att tillhandahållas. Det kommer bara att finnas ett visst utbud av varor och tjänster på dessa serviceställen. Och eftersom att människan som bekant är ganska lat, kommer man oavsett vad att använda sig av några av dessa tjänster då de ligger så nära. Blir socialdemokraternas förslag verklighet så kommer detta vara ett steg i en riktning mot en skrämmande samhällsutveckling; att någon annan än jag själv bestämmer vad jag ska äta och hur jag ska jobba.

I det senaste numret, nummer 8, av Allt om vetenskap finns det med en "kontroversiell" artikel som menar på att det finns faktiska skillnader mellan de olika könen. Här kommer min egen reflektion kring feminism, jämställdhet och könsroller.

Män är från Mars, kvinnor är från Venus - Ett allmänt känt uttryck sedan boken med samma namn släpptes 1992. Jag menar att det ligger en hel del i det här uttrycket, men av någon anledning vill etablissemanget inte låta "marsianerna" och "venusiterna" vara just vilka de är. Män och kvinnor är skapta på olika sätt, både fysiskt och emotionellt. Jag förstår inte meningen med att mixtra ihop en enda sörja av egenskaper där alla, män som kvinnor, ska tycka lika, tänka lika och agera likadant - för jämställdhetens skull. Det är just kombinationen kvinna och man som kompletterar varandra så väl med de egenskaper som särskiljer de olika könsrollerna och gör dem var för sig unika. 

  Könsroller skapar ingenting negativt, som jag ser det så finns bara fördelar. Bland annat menar jag att just det är de bästa förutsättningarna i en kärleksrelation när det sedan är dags för barn och barnuppfostran. Med de olika synsätten och tankegångarna uppfostras barnen med en större möjlighet att få utvecklas till starka och självtänkande personer, med sina säregna egenskaper.
  Där män är sämre, är kvinnor många gånger bättre. Och vice versa. Varför inte låta det vara så? Min uppfattning är att det bara stärker oss ännu mer i samhället. Att jobba, leva och att ha en strävan tillsammans och i det ha ett behov av varandra. Dels för en starkare gemenskap, men också för att tillvarata det bästa ur oss själva och bidra efter egen förmåga. 
  Människan är ett flockdjur och har ett starkt behov av gemenskap och samhörighet. Det visar också de studier som gjorts på vilka slags människor det är som är lyckligast idag. Det är inte de som har mest pengar, bor lyxigast eller är starkast individualister. De som är lyckligast är de som sätter ett högt värde i relationen till sin familj och har goda vänskapsrelationer. 

  Jag som kvinna vill inte bli rekryterad till en arbetsplats för att de behöver fylla ut kvoten med kvinnor, jag vill få tjänsten för att jag är en av dem som anses vara mest och bäst lämpad för tjänsten. Skulle jag få för mig att söka till Polishögskolan vill jag att antagningskraven i alla delmoment ska vara krav som är uppsatta för att klara av yrket som polis. Inte att det ska vara olika krav på män och på kvinnor. 
  Att det ska vara lika lön för lika arbete är en självklarhet som vare sig handlar om feminism eller jämställdhet. Det handlar snarare om att i pengar sätta ett värde i den insats man gör. Gör en man och en kvinna en insats där de har lika kompetens, och erfarenhet, så ska de självklart belönas likvärdigt. 

  Det är feministernas fixidé om millimeterrättvisa och jämställdhet till punkt och pricka som har skapat en slags identitetskris bland svenska män och kvinnor idag. Grundproblemet är att denna besatthet av jämställdhet gjort att många svenska män och kvinnor är förvirrade i sina könsroller. 
  Jag är helt säker på att män i grund och botten vill ha en kvinnlig kvinna, och att kvinnor i grund och botten vill ha en manlig man. Detta i kombination med den identitetskris i våra könsroller som skapats av samhället, tror jag, åtminstone är en stor anledning till att vissa, av båda könen, har sökt sig till en partner med annan bakgrund och helt annan kultur. Just för att i sitt förvirrade sökande få precis vad de vill ha och innerst inne behöver -
män som är män och kvinnor som är kvinnor.