Min dröm...

Jag är en ung kvinna som alltid haft drömmar och visioner. Så länge jag kan minnas tillbaka i mina barndomsår har jag haft drömmar, stora som små. Det har varit mycket jag velat ha, mycket jag velat göra och uppnå. Under åren har det varit vissa saker jag släppt eller helt enkelt slutat drömma om. Många av drömmarna har jag dock uppnått, mest för att jag varit envis och verkligen velat förverkliga dem.

Jag gick ut skolan med bra betyg, flyttade hemifrån tidigt för att lära mig att stå på egna ben och skapa mitt eget liv. Började min karriär så snart jag gick ut gymnasiet och har jobbat hårt sedan dess. Jag hade drömmar om att klättra på karriärsstegen vilket jag också gjort. Ända sedan jag påbörjade min yrkesbana har det gått uppför, lönemässigt och ansvarsmässigt. Jag har haft drömmar om resmål som jag sett till att resa till, drömmar om upplevelser jag sett till att uppleva. Ändå är jag långt ifrån lycklig. Jag är rädd och väldigt orolig.

Jag vill uppnå alla mina drömmar och mål, jag vill se till att förverkliga dem. Men, min största dröm av dem alla är jag rädd för att förverkliga. Jag vet att jag vill, men jag vet inte om jag vågar. Detta är något jag drömt om sedan jag var liten och det har alltid varit en självklarhet att uppfylla det, men vågar jag verkligen det? De andra av mina drömmar jag haft, stora som små, är oviktiga i förhållande till detta. Min största dröm har alltid varit att bilda en egen familj. Att jag en vacker dag ska träffa en man som älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom. Som ger mig trygghet och omtanke. Som är den jag vill ska bli far till mina barn. Sedan ska vi tillsammans bilda en familj genom att skaffa barn, kanske tre eller fyra stycken. Min största dröm är att sätta barn till världen att uppfostra med våra värderingar och att ge min villkorslösa kärlek till dem. Jag vet att jag vill detta av hela mitt hjärta, men vågar jag det?

Jag vill inte sätta barn till världen och låta dem växa upp i det samhälle som är vår verklighet idag. Mina barn ska inte behöva leva i ett Sverige som inte är svenskt, än mindre det Sverige som kommer bli när problemen eskalerar. Redan idag, utan att ha varken man eller barn kan jag känna klumpen i bröstet och i halsen när jag föreställer mig att något skulle hända min familj. Att min man kommer hem, rånad och förnedrad, min son kommer hem blåslagen eller att min dotter ligger på sjukhus efter att ha blivit våldtagen av främlingar. Jag har yngre syskon, ett som ännu är i dagisålder. På hennes förskola är hon ett av få svenska barn. Det händer att svenska barn blir retade och slagna redan på dagis för att de är just svenska. På många förskolor där svenska barn är i minoritet har det till och med kommit att bli så att de börjar prata med brytning, för att de andra barnen gör det. För att många av deras förskolelärare och dagisfröknar gör det. För just i den här åldern när de är så pass små är de ju också så påverkbara när de lär sig att prata.

Sedan när det är dags att börja skolan fortsätter problemen och blir ännu värre. Barnen, i de flesta fall invandrarbarn, bråkar och tar för mycket uppmärksamhet, slåss och ställer till med problem. Fokus läggs på fel saker och fel personer, undervisningen blir lidande. Jag minns själv från min egen skoltid att det var ett daltande med just invandrarelever, allt för att lärarna var rädda för det värsta ordet av dem alla; "rasist". Det är likadant än idag, fast än värre och ännu hårdare klimat. Många av mina syskon och släktingar som ännu är i skolålder vittnar om våld, hot och trakasserier i skolan. Vissa vågar inte gå hem själva från skolan.

Det är upp till oss alla att se till att skapa en tryggare tillvaro. Framför allt för våra barn och för våra äldre, men också för oss själva. Vi måste tillsammans skapa ett samhälle vi vill leva i och visa noll tolerans mot de som beter sig på det sättet jag beskriver. Våra röster ska aldrig tystas, våra rättigheter ska aldrig åsidosättas. Vi får aldrig tillåta att bli minoritet i vårt eget land. Alla har vi ett gemensamt ansvar att se till att våra barn får växa upp i ett tryggt Sverige. Alla har vi ett gemensamt ansvar att se till att våra barn och barnbarn kommer att veta vad svensk kultur och svenska värderingar är för någonting. Jag vill uppnå den största och viktigaste av mina drömmar. Jag vill ha en egen stor familj, och jag hoppas att jag förr eller senare kommer att skaffa barn när jag hittat rätt person att göra det med. Men faktum kvarstår när det ser ut som det gör idag; Jag är rädd och jag vet inte om jag vågar.

Kommentarer
Postat av: Abc

En av mina värsta mardrömmar är att ett framtida barn ska, kanske inte direkt trotsa mig, men inte lyssna på mina råd och bli en del av den rådande "kulturen". Svepas med, helt enkelt. Det är tillräckligt för att jag ska få panik och vilja avstå att få barn överhuvudtaget, precis som du. Man vågar helt enkelt inte. Men i slutändan tror jag att vi måste våga försöka. Att varje dag gå igenom vad de talar om i skolan och ge den rätta bilden, för att trotsa indoktrineringen. Jag tror inte ens man får hemskola barn här i Sverige, kommunistlandet nummer ett. Dagis är dock frivilligt, tacka Gud.



För att citera George Patton, om något helt annat men ändå inte så annorlunda från att bilda familj:

"If a man does his best, what else is there?"

2010-10-03 @ 04:58:01
Postat av: Johan

De svenskar som emigrerade till staterna för 100-150år sedan hade nog ingen räkmacka som väntade på dem. Det var bara att spotta i nävarna och hugga in. Kanske skulle det gå.



Men barn skaffade de. Tanken på att "hoppa över" att skaffa barn fanns inte.



Jag blir otroligt glad att det finns nationellt sinna kvinnor som du. Det ger hopp och värmer.

Om det är någon som ska skaffa barn så är det sådana som du. Glöm inte att om 15år när barnen börjar tänka själva så kommer Sverige att se helt annorlunda ut.



Samhället kommer att vara helt uppdelat och i den delen som du och jag kommer att tillhöra kommer det att vara naturligt att vara nationalist.

2010-10-05 @ 20:52:49
Postat av: abc

Det har du faktiskt helt rätt i, Johan. Man glömmer vilken misär människor alltid levt i. Vi har det så otroligt bra idag, trots hur det ser ut.

2010-10-07 @ 06:55:19
Postat av: Johan Björnsson

Det är klart att folk blir rädda och uppgivna, men om vi inte skaffar barn, och många, så finns det definitivt ingen framtid för oss.



Svårare än så är inte ekvationen.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0