Möjligheternas tidevarv
Vi lever i en tid där vi ständigt ställs inför vägskäl och val. Vid blotta anblicken av den rika flora av alternativ som radas upp framför oss, ser man det som en positiv utveckling. Att vi har möjligheter. Att vi kan bli vad vi vill. Att vi kan göra vad vi vill. Men frågan är om det inte är så att vi är mer vilsna, splittrade och sökande än någonsin förr och att det går hand i hand med samhällsutvecklingen.
Jag menar att alla de val och möjligheter vi ställs inför idag inte nödvändigtvis måste vara av godo. Val innebär att man måste sätta ett alternativ framför ett eller flera andra. Är det verkligen något vi mår bra av, om flera av alternativen i sig är bra? Gör vi sedan ett val så kommer vi alltid fundera på huruvida det var rätt eller inte, och även fundera över om utfallet av det resultat vi vill ha hade blivit annorlunda om vi valt på ett annorlunda sätt.
Det var annorlunda förr, men jag tror inte att man var så mycket olyckligare för det. Man växte kanske upp på en liten gård någonstans i de svenska urskogarna och lärde sig tidigt att ta hand om hus och hem. För att en dag kunna ta över gården efter sina föräldrar och låta arvet leva vidare i generationer. Kanske träffade man på en partner på byn som var snäll och trevlig, två egenskaper som kunde räcka för grunden av ett kärleksförhållande och bildande av familj. Det var kanske så det var, och man drömde sig säkert bort. Men man gillade läget och var fann nog lyckan i den tillvaro man levde i. Valmöjligheterna fanns inte på samma sätt.
Allt i våra liv handlar om valmöjligheter: Ska vi jobba med det vi brinner för? Ska vi jobba med det vi tjänar pengar på? Ska vi jobba med något som kräver så lite av oss som möjligt? Ska vi studera? Ska vi jobba och studera på samma gång? Ska vi bo mitt i storstadens puls eller ska vi välja närförorten med sitt avstånd men med lugn? Ska vi våga satsa i en kärleksrelation eller ska vi vänta på den rätte? Ska vi lämna ett mediokert förhållande för något helt nytt, utan att veta vad vi har att vänta?
Jag menar inte att jag är annorlunda mot de flesta unga svenska kvinnor och män, jag funderar ofta på de frågeställningar jag beskrev ovan. Men det är då tanken har slagit mig;
Är det verkligen ett privilegium att ha så enormt många val?
