Bonnierkoncernen sätter demokratin ur spel

Igår startade Aftonbladet Kultur igång en artikelserie om Bonnier. Det intressanta i detta är att uppbyggandet och tanken bakom artikelserien är något helt annorlunda mot vad vi tidigare har sett. Det man vill lyfta fram i artikelserien är inte Bonniers ägande i sig, inte heller att familjen drar in de enorma summor de gör. Det de tänker lyfta fram är istället vad Bonniers ägande och ägarstruktur innebär ur ett demokratiskt perspektiv.
Hur demokratiskt är det att en och samma koncern har ett så stort ägande och inflytande i det som är den tredje statsmakten; media?

Följande står under Bonnierkoncernen:



Åsa Linderborg är den skribent på Aftonbladet som var först ut i denna artikelserie, och det är många viktiga saker som hon belyser. När en och samma koncern står bakom ett så stort informations- och nyhetsflöde så är det också de som bestämmer vad som lyfts fram och når ut till allmänheten. Att en så stor del av medierapporteringen är koncentrerad till en och samma ägare är problematiskt, och skrämmande. Bonnierkoncernen äger över 35 procent (!) av den svenska mediemarknaden. Ska familjen Bonnier bestämma vad som är av nyhetsvärde? Vem kan förlita sig på att rapporteringen och det Bonnierföretagen arbetar för är objektivt och av godo, och inte för att tjäna deras egna syften?

Bonnierförlagen, som de facto står bakom de största nyhetstidningarna kan utan problem verka för sin egensak. Inarbetade och förtroendeingivande namn så som Dagens Industri, Dagens Nyheter och Expressen kan utan att ifrågasättas användas som kanal för att nå ut med illvillig propaganda, fördummande innehåll, manipulerande politiska texter och desinformation efter eget tycke. En utomordentlig kanal för att hålla människor i schack och låta nyhetstidningarna vara deras marionettdockor. "Bonniers har passerat den gräns som på sikt kan hota den fria opinionsbildningen, som i sin tur är grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle" sade Håkan Carlsson, ordförande i Svenska Journalistförbundet, i ett skriftligt uttalande i Dagens Nyheter 1997-08-23 som en reaktion på att koncernen köpt upp Ystads allehanda och Trelleborgs allehanda. Det hör dock till saken att denna korta notis bara fyllde upp ett par kvadratcentimeter på en dold plats långt bak i tidningen.

Det finns inget annat land i västvärlden som en och samma förlagskoncern har den makt och det inflytande som Bonnierförlagen har. Där av är det de som bestämmer vad som får och ska publiceras eller inte. Eftersom att koncentrationen är så stor så drabbas mångfalden av de olika bokförlagen hårt. De största förlagen tillhör familjen Bonnier, de mindre får då stå bi och har aldrig samma möjlighet att ta sig fram och släppa den litteratur de vill nå ut med på marknaden. Betydelsefull litteratur som inte faller Bonnierkoncernen i smaken riskerar då alltså att aldrig komma ut.



Länder i världen där Bonnierkoncernen är verksam och har företag

Bonniers ägande i alla dessa företag innebär självklart att demokratin kommer i gungning. Som en så stor koncern med makt, inflytande och framför allt pengar; är det ganska självklart att de har fördel av politiskt inflytande och springer politikens ärenden i sin medierapportering. Forskare som forskat i ämnet menar på att det inflytande som Bonnier har över medierna endast är jämförbart med Berlusconis regering. Skillnaden enligt dem är att Bonniers inte missbrukar sin maktställning rent politiskt. Men, medierapporteringen har blivit allt mer subjektiv och man kan även med ganska immiga glasögon se de olika tidningarnas och skribenternas politiska färger. Det blev med ens tydligt under valrörelsen. I sin krönika där Åsa Linderborg behandlar detta så blir det uppenbart att hon menar på att Bonnierkoncernen, och därmed Expressen, springer borgarnas och alliansens ärenden. Vad hon inte tar med i sin krönika som hon vill framställa som objektiv, är att Aftonbladet - med Lena Mellin i spetsen - i sin rapportering uppenbart är för en rödgrön regering.

Under flera år har det funnits rykten om det så kallade ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”, som skulle ha ingåtts på Svenska Journalistklubbens möte i Saltsjöbaden den 21 mars 1987. På detta möte skulle de största svenska medierna ha kommit överens om hur man skulle vinkla nyheter när det gäller invandrare. Avtalet var strängt konfidentiellt, och inte avsett för allmänhetens ögon. Följande citat anses komma från Lilla Saltsjöbadsavtalet;

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer
 - Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet.

- Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst.

- Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Vi har en slags romantiserad bild av att Sverige är fritt och demokratiskt – jag menar att det bara blir tydligare för varje dag att detta är långt ifrån sanningen. Trots den vackra bild vi vill ha av vårt Sverige, så är det en sanning att demokratin allt tydligare bekänner färg och sitt rätta ansikte. Sverige saknar helt lagstiftning mot mediekoncentration, och med stöd av en rapport från Europeiska kommissionen, så strider det mot EU:s rättighetsstadgar. Detta är dock ingenting som bekymrar Lena Adelsohn-Liljeroth, vår kulturminister.

Olle Wästberg, tidigare journalist på Bonnierägda Expressen, skrev i nummer fyra av ”Liberal Debatt” år 2000 om hur maktkoncentrationen likt Bonniers leder till en inskränkt företagskultur: "Samtidigt är nackdelarna vad gäller maktkoncentration [i media] uppenbara. [...] Däremot skapar alla stora företag en gemensam företagskultur. Ofta är enda sättet att styra storföretag just genom företagskultur. Till detta kommer att man har en oundviklig tendens till internrekryteringar - ledningen ser en lovande person i något av medierna och plockar henne till en post i ett annat av koncernens företag. Det leder till färre perspektiv och ett mer internt synsätt."

Är det inte just detta vi ser i media idag, och som i sig självt bekräftar att det som Olle Wästberg skrev stämmer överens med verkligheten? Inom journalistkåren finns det idag en hel del tabun. Bland annat att man överhuvudtaget inte ska kritisera den maktkoncentration som faktiskt existerar. I västvärlden i allmänhet, i Sverige i synnerhet.

Vill du ta reda på vilka som styr? – Ta då reda på vilka du inte får kritisera!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0