Frimodighet

Det allmännas väl är mitt val

Ur Valans spådom

Är det du som har skrivit dikten?



Den får mig att tänka på två texter jag skrev på min numera nedlagda Motpol-blogg:



Text I



"Är ödet oss ett nödvändigt ont?



Kan det vara så att svenskarna på sätt och vis, behöver denna invasion vi upplever idag - vilket med stor säkerhet kommer att leda till, om inte inbördeskrig, i alla fall omvälvande motsättningar - som ett symboliskt stålbad av helig eld, och som ett ödesprov för vår högre rätt att existera? Kan det vara så att vi faktiskt, för att bevara vårt blod och vår jord, behöver offra blod?



Jag menar att ifall invasionen ej hade nått oss, så hade vi ändå pga socialdemokratin, livlöst i historien tynat bort som ett böjt, nedslaget, i avsaknad av stolthet, materialistiskt, grått, andefattigt, och färglöst folk, utifrån högre värdens aspekter, dvs i avsaknad av högre värden; livlösa, omhändertagna likt små barn, och deformerade, av socialdemokratins idéer som oundvikligen skulle lett oss dit i vilket fall, och då ändå förlorat vårt blod och vår jord - symboliskt. Kulturellt fast i ett livlöst limbo, en icke-tillvaro, likt Ginnungagap, fast utan en fortsättning. Utan eld från ett Muspelheim och utan is från någon Hvergelmerkälla i Niefelheim, som skulle fortsätta livet och skapandet.



Och just därför kommer denna invasion, likt jättarna i Ragnarök, och likt den förtärande men samtidigt renande och livgivande (ty vilja, och därmed vilja till att segra, är liv), elden från Surt, vara det som faktiskt räddar oss. Som faktiskt räddar oss, och åter för liv tillbaka åt vårt folk, som faktiskt kommer att leda till vårt helande som folk, då det kommer att förvandla oss från ett svagt folk som vi blivit och skulle blivit även utan invasionen, till det vi från början var ämnade att bli! Nämligen ett folk destinerade att nå stjärnorna i himlen!



Men då gäller det för oss nordmän och nordkvinnor att tro, att tro på utgången så som den förutspåtts av våra förfäder, oavsett om verkligheten kom att bli annorlunda än den förutspådda tolkningen...



Och att infernaliskt, fanatiskt, och andligt kämpa - ty tro utan vilja är som försök till en eld utan trä - kämpa så som våra förfäder, då vi fortfarande var ett stolt och ärofullt folk, med en brinnande eld i oss, med en vilja till liv glödande i våra ögon, konstant i våra själar bärande tanken om döden och Valhalls blänkande portar, i enhärjarnas och valkyriornas led, före vanära…



Så låt oss inte nedslås av tankarna om allt nedbrytande som händer runt om oss i Norden och Väst idag, utan låt oss istället se på det som något nödvändigt ont, och som något som det i slutändan faktiskt kommer något gott utav, för våra folk.



Tänk på att det är i den mörkaste timmen av natten, då ljuset i gryningen bryter fram."

Text II handlar om döden:



"Med Döden i våra tankar



Det finns bara tre framtida utgångar, med den påtvingade mångkulturen som en faktisk realitet tagen i beräkning, för vårt folk och vår kultur:



1. Vi kommer tids nog att upplösas, blandas ut, ja till och med kanske i stor och organiserad skala förföljas och dödas. Endera utgång av de just nämnda är lika med att dö, försvinna, utrotas etc. Resultatet i detta scenario blir i vilket fall som helst att vi inte längre kommer att finnas kvar i den levande världen.



2. Det andra scenariot har dessvärre samma faktiska resultat, dock med en mer ärofull resa dit. Nämligen motståndets resa. Det scenario jag talar om är alltså den där en stor del av befolkningen och intelligentian gör ett faktiskt motstånd (dvs vi dör inte i skam; vi dör inte sotdöden), men där vi ändå misslyckas (t ex på grund av att den framväxande diktaturen/demokraturen i EU, likväl som i dom övriga delarna av Väst, då har hunnit bli för stark och repressiv i kombination med förföljelse/våld riktade mot oss, från den utomeuropeiska befolkningen i Väst. Det är ju faktiskt även en kamp gentemot tiden vi för).



3. Det tredje scenariot är att vi faktiskt i det långa loppet kommer att lyckas att åter få tillbaka makten i Väst, åter införa fria och rättssäkra samhällen, åter få vårt urhem Europa etniskt och kulturellt europeiskt, och därmed säkra våra folks och de europeiska folkens kulturers framtida fortlevnad. Detta kanske till ett dyrt pris i form av döden för många ur vårt folk, och speciellt för dom mest engagerade.



Det första scenariot kommer i så fall det sker, att kunna ske i och med att vi är rädda. Många av oss européer (svenskar i synnerhet) är rädda för att göra motstånd. Vi är rädda för att inte vara så där modernt "humana", toleranta, lydande (gentemot Makten), och konformistiska, vi är rädda för att förlora våra karriärer, vi är rädda för dom juridiska och sociala påföljderna av vårt eventuella motstånd. Även dom som övervinner och bekämpar den rädslan, kommer ändå att komma att stå inför rädslan det innebär att möta den eventuella direkta och personliga döden som det med all säkerhet i framtiden för många kommer att innebära att möta, då man kämpar för det vi gör. Redan i denna tid har europeiskättade personer dött världen över (likväl som att många har blivit politiska fångar) som har kämpat för vårt hem på Jorden. Som har kämpat emot lögnerna, emot den påtvingade mångkulturen, emot försöken att mentalt förslava oss, emot den tyranniska politiken som har gjort oss juridiskt, politiskt, och rättsligt till andra klassens medborgare i våra egna urhem likväl som annorstädes i Väst, emot försöken att både rättsligt och metapolitiskt censurera oss, emot det diktatoriska fängslandet av oss pga tankebrott, emot försöken att upplösa allt som konstituerar och utgör oss; vår tankevärld, vår historia, våra gemensamma band, vår homogenitet, våra myter, vår etniska medvetenhet, och slutligen vårt blod.



Ifall det första scenariot sker, så kommer det i så fall att i mångt och mycket bero på att den moderna människan i Väst, har blivit så mentalt avskärmad Döden, och därmed rädd för den (och därmed mindre benägen att utgöra ett motstånd). Vi ser t ex aldrig våra äldre dö längre, då dom dör på ett anonymt åldervårdshem eller sterilt sjukhus och inte i hemmet omgärdad av familjen, så som förr. Våra myter och sagor, med europeiska hjältar som utan att tveka, gick Döden till mötes för en högre sak, har Makten medvetet nästan lyckats att raderat ur vårt kollektiva sinne. För bara 100-200 år sedan brukade majoriteten av europeérna jorden, och hade därmed boskap som de redan från barnsben såg födas och dö. För bara 50 år sedan dog fler barn och vuxna av sjukdomar, än idag. Människans världsbild och sinne var då mer integrerad i Livets och Dödens stora oändliga hjul. Döden var helt enkelt mer närvarande och mer naturlig, än idag då vi istället har utvecklat en fåfäng, och närmast fobisk rädsla för den.



För inte så länge sedan så fanns även begrepp som "Hellre dö än leva besegrad i skam" fortfarande levande i mångas sinnen. Idag kysser hellre den moderna människan sina fienders fötter, än dör ärofullt.



Om vi ska vinna det vi kämpar för, nämligen vårt folks överlevnad, så kommer det att krävas att vi i sinnet tänker på Döden varje dag. Likt nordmännen som dödsföraktande slängde sig in i striden, likt kelterna som t o m nakna med svärdet högt i skyn rusade mot sina förskräckta fiender, likt spartanerna som marscherade mot Xerxes månghövdade anfallande armé, väl medvetna om att de skulle stupa för att försvara Grekland och Europa, likt samurajerna som hellre dog än lät sig tillfångatas och som t o m gick så långt att de frivilligt begick harikiri ifall de ändå tillfångatogs.



Vill vi dessutom som människor uppnå maximal mental styrka, bli vitala, levande, harmoniska, och lyckliga, då måste vi varje dag leva med Döden. Absolut inte på något perverterat och nekrofiliskt sätt, där vi hyllar döden istället för livet. Vi måste helt enkelt livslångt fostra oss själva och våra barn till att ständigt vara redo att möta Döden, i vilket ögonblick som helst. Istället för att, som den moderna människan idag gör, kontraproduktivt "skyddar" sina barn från att uppleva Dödens gång runt omkring sig.



Att inte kunna gå döden till mötes förtar vår livsglädje. När vi på ett individuellt plan blundar för vår oundvikliga död, förlorar vi förmågan att hantera krissituationer, och störtar oss själva därmed i rasande fart ned i fördärvets mörka abyss.



Vi måste lära oss att ta på Döden, gå hand i hand med Döden, låta Döden vara närvarande i våra liv.



Vi måste rida med Döden i nattens drömmar...



http://www.youtube.com/watch?v=yUE8Drpg2AQ



http://www.youtube.com/watch?v=dL1EZh2TTYs



Döden



Ovan månljusa tallkronors rand

Ur stjärnbeströdda djup

I natt rider döden, på sin järnskodda best



Som ett svart moln i flykt

följer hans vingade hov

de som bådar om ett slut

Sveper moltyst fram



Spränger fram genom den kalla natten

Malströmmar kring hovarnas stål

Ledsagar de dömdas själar, vars sand runnit ut



Härförare in i oändlighet

Bringare av evig frid, smärtans förlösare

Väktare av tid



En iskall vind från himmelens djup

Tre är slagen på min dörr

Kallt är hans bleka grin

Ett sista korn faller mot timglasets botten

I natt rider jag med döden

Tar min plats i hans hov



Ovan månljusa tallkronors rand

Ur stjärnbeströdda djup

I natt rider döden, på sin järnskodda best



Som ett svart moln i flykt

följer hans vingade hov

de som bådar om ett slut

Sveper moltyst fram



En iskall vind från himmelens djup

Tre är slagen på min dörr

Kallt är hans bleka grin

Ett sista korn faller mot timglasets botten

I natt rider jag med döden

Tar min plats i hans hov



En iskall vind från himmelens djup

Tre är slagen på min dörr

Kallt är hans bleka grin

Ett sista korn faller mot timglasets botten

I natt rider jag med döden

Tar min plats i hans hov

Tack för att du ville dela med dig av dina tänkvärda texter. Dikten har jag inte skrivit själv, den kommer ur Eddan.

Vi är döda först när vi inte lever vår kultur längre. Den dagen all vår kunskap om vilka vi är, är borta, den dagen har vi ingenting längre att kämpa för. Den dagen har Ask och Embla inget livsmål, ingen ande, och ingen livskraft längre.



Men än har inte nidingarna lyckats att trycka ned våra huvuden helt under det svarta kärrets yta.



Jag skrev för något halvår sedan en debattartikel hos Realisten, "Håll vårt Sverige levande", som har paralleller till dessa ord i Eddan du har lagt upp.



http://www.realisten.se/2010/03/11/hall-vart-sverige-levande/



Hur många i rörelsen ägnar sig faktiskt åt att leva vår kultur? Hur många intresserar sig för folkdans, traditionella instrument? Hantverk? etc etc...



Jag och en annan person ägnade tidigare ett år åt folkdans, och försökte hela tiden dra med folk. Förgäves...



Man blir så jävla trött ibland...