Politisk kamp och våld

Att våld är fel och förbjudet i alla situationer har länge varit så självklart inom den nationella rörelsen att det inte har förekommit någon debatt eller något ifrågasättande gällande detta. Det har ansetts att vi skadar oss själva så mycket i allmänhetens ögon med våld – även lagligt, proportionerligt våld i självförsvar – att priset alltid är för högt.

 

 

Den här debattexten syftar till att skapa debatt om politisk kamp och våld av just denna art: lagligt, proportionerligt våld i självförsvar. Den debatten behöver börja föras efter alla dessa år av tystnad. Det är nämligen på inget vis så att den som avsvär sig våld är skyddad mot våld, utan tvärtom är pacifism ett ofelbart sätt att dra till sig våld från den som inte bryr sig om några moraliska eller demokratiska regler.

 

Polisens och statsmaktens våld

 

Polisen har hela lagens, statens och det etablerade samhällets fulla tyngd bakom sig i sitt våld mot oss. Polislagen ger mycket omfattande rättigheter för polisen att utöva våld i samband med ordningsstörningar (som är mycket lätta för våra politiska motståndare att sätta igång), lagstiftaren har gett grundformuleringen, polisen verkställer, och domstolsväsendet ifrågasätter i princip aldrig i efterhand utan godkänner varje polisagerande i varje sammanhang där någon sorts ordningsstörning kan påvisas.

 

Det kan dock konstateras att den som arbetar målmedvetet och systematiskt med att minska risken för polisvåld i samband med utåtriktade aktiviteter kan komma mycket långt med detta. Länspolismästare är politiskt tillsatta och därmed engagerade i den politiskt-ideologiska kampen mot oss, men polisbefäl på lägre nivå och framför allt på fotfolksnivå har oftast inget eget intresse av att bekämpa just oss utan vill ha ordning och slippa rubriker av något slag om sitt agerande.

 

Polisvåld är ett problem, men ett begränsat problem och ett lösbart problem.

 

Autonoma terroristers våld

 

Våra hämningar inför våld saknas helt hos AFA och likartade gatuterrorgrupper. I själva verket kan man konstatera att de inte ens kan förklara det som ska föreställa deras ”ideologi” för varandra, utan våldet är den enda springande punkten på samma sätt som hos fotbollshuliganer eller rånare och bilbrännare från förorten.

 

AFA och andra är 100% inriktade på våld. De är väl förberedda för våld både organisatoriskt och mentalt. I och med detta kan de utgöra en fara framför allt för enskilda. De bryr sig inte om hur de uppfattas eller vad de har för trovärdighet annat än som våldsverkare och kan därför uppträda mycket beslutsamt i många situationer.

 

De är dock på inget sätt osårbara. Deras prestige är helt oersättlig om de väl förlorar den, vilket visas av att de uppträtt mycket tvehågset och i det stora hela försvunnit från de större sammanhangen sedan de inför TV-kamerorna jagades ut Rosengård 2009 av en ytterst liten grupp aggressiva invandrare. De respekterar styrka, och likt attackhundar som tränats till att angripa en fiende som alltid viker är de helt rådlösa när de i stället stöter på motstånd.

 

Den nationella rörelsen och våld

 

Inom den nationella rörelsen har vi ett ansvar, både mot varandra och mot vår sak. Vi är skyldiga varandra och saken att driva vår kamp på det bästa och mest genomtänkta sätt vi kan prestera. En början är en riktig debatt om vilket våld – lagligt, proportionerligt våld i självförsvar – som vi är beredda att ta till för att säkerställa att inte odemokratiska krafter får inflytande på framgången för vår kamp. Det vi inte har tänkt igenom, förberett oss för, diskuterat och planerat, det kommer vi inte att kunna genomföra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0