Frimodighet

För ett par veckor sedan fick jag en kommentar här på bloggen som verkligen har etsat sig fast i mig. Det den som kommenterade skrev var att den nationella rörelsen sedan allt för länge har varit en reaktion. Det är dags nu, inte en dag för tidigt, att det är vi som är en del av den nationella befrielsekampen som agerar och andra som reagerar. Det är verkligen helt rätt! Det är vi som ska sätta agendan och det är vi som etniska svenskar som ska diktera villkoren. Inte riksdagspolitikerna som vill frälsa oss till deras så kallade demokrati med mångkultur, liberalism och dumfeminism som grundstenar. Eller främlingar som kommit för att utnyttja och förlöjliga det som är vackert och genuint svenskt, så som kultur, värderingar, moral och medmänsklighet.

När jag tänker tillbaka på mina tidiga tonår, då jag och mina tjejkompisar blev öppet nationella på högstadiet, så minns jag den tiden som att jag kände mig helt fri. Det var befriande att säga rätt ut vad jag tyckte och tänkte, det var befriande att göra som jag ville utan att varken tänka på eller vara rädd för konsekvenser. Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag nog hållit tillbaka trots att jag blivit mer och mer medveten med åren. För att man som öppet nationell tyvärr stänger en hel del dörrar, framför allt yrkesmässigt och socialt. Det tar emot och verkligen kliar och värker i mig att inte kunna säga min absoluta åsikt när ett tillfälle finns men platsen eller människorna är fel.

Tiden är nu inne och gränsen är nu nådd, jag kan inte tänka så längre. Framför allt för att det känns som att jag slår lite på mig själv när jag inte tar diskussionen och debatten. Självklart kommer jag inte göra det på ett dumt eller överdrivet sätt som kan ge mig konsekvenser i mitt arbete, för att ta ett exempel. Men jag ser det som min absoluta plikt att försöka få så många människor som möjligt att öppna ögonen. Vi kan inte kräva av en blind att se, men när vi själva kan se med öppna ögon så sviker vi faktiskt våra ideal genom att inte göra något. Hat, förakt och motstånd är en drivkraft för många, även mig själv under korta stunder. Men för att kampen ska vara uthärdlig och för att vi ska se att det faktiskt finns en vinning i det vi gör så måste vi se det som att vi kämpar för och inte emot.

Jag är och kommer att vara en del i befrielsekampen - för yttrandefrihet, för åsiktsfrihet, för ett öppet samhälle, för ett fungerande rättssamhälle, för självständighet, för rätten att vara kvinna, för rätten att vara man, för Sverige och för svenskarna!