Frimodighet

Med bara två timmars mellanrum så blev två kvinnor i Stockholmsområdet med om överfallsvåldtäkter. Det absolut värsta man kan tänka sig som kvinna har hänt dessa två. I det ena fallet så tycks signalementet vara något vagt, men i det andra fallet så verkar man ha en tydlig bild av vad det är för slags man det rör sig om.
När två kvinnor på så kort tid blivit våldtagna på det här sättet, är en berättigad fråga hur det kommer sig att man inte går ut med signalementet i media. Är gärningsmannens trygghet viktigare än alla de kvinnor i Stockholm som skulle kunna utsättas för denne man? Är det viktigare att upprätthålla en slags genomskinlig fasad av att det är vilka män som helst som begår dessa brott? Ja, tydligen är det så.

Man låter bli att berätta våldtäktsmännens etnicitet eller om deras utseende av rädsla för att skapa något så hemskt som rasism i samhället. Något som då skulle vara en följd av ett faktiskt handlande och faktiska händelser. Det är precis som en hypokondriker som går till läkaren och bara berättar att han är sjuk och att han har ont. Han berättar inte var det gör ont, hur det känns och hur länge han haft ont. För herregud, då kan han ju bli botad!