Frimodighet

Denna jakt på självförverkligande,
 denna ständiga otillräcklighets överhuvud den hemsöker de flesta.
De som har förståndet i behåll vet bäst i att skratta åt den.
Inte för dess elementära natur.
Utan för det ägande den kräver.
Och när den lägger sina klor i medvetandet går det sällan att bli fri från den.

Vi ägnar väldigt lite tid åt vår egen dolda kraft,
 utan jämför oss med de storartade själarna.
De visar vi gärna en gömd beundran,
 och i deras storhet lyser vår egen oduglighet.
De förnuftiga ler åt dess sanning.
De vet att ingen individ är fri från sina demoner,
 ingen är fri från lidandet.

Men vem tänker på andras sorg och lidande när hon själv lider?
Vi pekar med glädje åt alla vackra ord,
 alla framsteg och allt det uppnådda.
I det klär vi våra egna dolda tankar som vi sedan länge lämnat därhän.
Föga betänker vi att alla gravar likt vår egen är i ensamhetens stillhet.
Men vem bryr sig om de döda när livets ständiga lekar förrädiskt förför oss in i ålderdomens höst.