Tänkvärt
Det slår mig alltid med oförståelse när jag möter dem.
Jag talar om människan med ett inneboende självförakt.
Dessa dygders ständiga fiende råder ingen medicin bot på.
Dessa falskspelare vars största skräck är att se långt ned i sig själva.
För vad skulle de finna om inte en förskräcklig syn,
som för de modigaste lejonen är ett brott mot deras personliga sedlighet?
I alla sällskap är de föraktade,
deras ord förleder det sunda förnuftet bort från blickens sanning.
Även ett förtappat väsen skyr deras existens.
Allt gott, duktigt och stort som de gör, är inte gott nog.
För de gör det i egenskap av behållare till en förtärd själ.
Förtärt och förvekligat hjärta bär de med sig,
ständigt ovissa om att de med åren sakta men säkert tynat bort.
De må ha rävens list, men lejonets mod anstår dem inte.
De ledare som regerat och framgångsrikt fortsatt dominera,
har varit lejon till sin natur.
Vad är det för värde på ett budskap som inte höjer oss över alla andra budskap?
Habegär och maktbegär är enbart en produkt,
skapat av den själsligt svage på dess inneboende törst.
Det som inte kan släckas med pengar,
köpt kärlek, köpta vänner och köpt anseende.
Ett lejon skapar sin makt genom sin storhet, och förblir högrest.
I sin dignitet tillåter han andra att resa sig och förverkliga sig själva.
Ett lejon fruktar inte andras styrka,
han räds enbart fruktan hos de svagare.
Lejonet vet att dessa svagheter må påverka en individ idag.
Men för att detta skall ha en bestående påverkan,
vet han att man måste påverka dennes själ.
Och det, det är enbart ett lejon värdigt.
