Frimodighet

Så många år av ensamhet, fast omgiven av vänner.
Så många dar av kyla, fast solen värmde på.
Så många månader av svält, fast ladorna var fyllda.
Så många nätter utan sömn. Fast hela tiden i en dröm.
Så många plågor i en kropp som alltid varit stark.

Så märkt av det förflutna när verkligheten stiger fram.
Så stympad av förljugenheten som levat med en hela ens liv.
Som främjat det bestående och det som leder bakåt.
Som prisat hur man slår sig fram. I egenskap av ensamvarg.
Som präntats in från första stund som den säkraste väg att gå.

Men om man förenas i striden och slåss för framtiden,
så viker snart ens modlöshet inför insikten
om vad vi kan förmå med hjälp av vår samlade kraft.

Nu faller regnet sakta ner, det blänker på mina fönster.
Och genom skimret kan jag se en spegelbild där utanför.
Ett ansikte i gemenskapen med dom han mest behöver.
Som vet sin härkomst och sitt mål.
Och att kampen kräver många år.
Att jämna varje tänkbar väg för dom som en gång får ta vid.

För dom som en gång får ta vid, för dom som en gång får ta vid.