Äpplen faller inte långt från träden
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/sverker-lenas-curling-som-nationalsport-1.1208489
Inte nog med att föräldrar blivit allt mjäkigare och lata i sin uppfostran, nu har det också släppts en barnbok som illustrerar detta. Boken är skämtsamt skriven och tecknad men jag ser inget positivt i att skildra en föräldrageneration som prioriterar bort familj och sunda värderingar för att i sin karriärsstress och perfektionshets kämpar för att hålla upp en fin och perfekt fasad mot omvärlden.
Deras ständiga dåliga samvete över att inte ha kvalitetstid med sina barn är något som kompenseras med att agera servicepersonal åt sina barn och sticka åt dem pengar och presenter i tid och otid. Den perfekta pappan skjutsar sonen till hockeyträningen, men sitter i jobbsamtal och nedgrävd i sin fullspäckade almanacka medan sonen gör mål. Den perfekta mamman bakar hembakta bullar när dotterns klass har föräldramöte, men svänger in på drive-in och köper snabbmat som familjen får äta i bilen på vägen till mötet.
Jag minns ett tillfälle som verkligen fastnat i mitt huvud: Jag var på Ica Maxi för att handla med min ex-pojkvän. När vi precis skulle gå in så var det en liten flicka på cirka 5 år som höll i en rosaglittrig schampooflaska. Hon tjatade envist på sin mamma om att få den, men mamman svarade monotont nej, nej, nej. Mamman sätter då flickan i kundvagnen och försöker lossa flaskan ur hennes hand, och då började flickan att både skrika och gråta på samma gång som hon skrek att hon ville ha den. Mamman fortsatte med sin monotona röst att säga nej, nej, nej och 'men snälla du'. Flickan grät mer och mer, och till slut så tar hon schampooflaskan och slår den riktigt hårt i ansiktet på mamman. Hon blir då illröd i ansiktet och ser sig omkring. Sen hör jag henne väsa till flickan: 'Du får den då om du bara håller käften nu!'.
Ett annat bra exempel på bortskämda snorungar var när jag gick gymnasiet. Jag gick på en ganska fin skola med en hel del elever från lite rikare familjer om man så säger. Strax innan jul ett år så började många i klassen att diskutera vad de skulle önska sig i julklapp. För mig var det helt sinnessjuka önskemål. Det handlade om resor, playstation, nya mobiler, svindyra märkeskläder, klockor och lakan från NK. Bland annat. Jag skrattade mest åt deras långa önskelistor, men när vi väl var tillbaka efter julledigheten så visade det sig att de flesta faktiskt fått vad de hade önskat. Förutom en tjej. Hon var 'så jävla besviken och ledsen'. Hon hade bara fått en massa dyra prylar, märkeskläder och en weekendresa till Paris. Hon hade önskat en längre vistelse i New York. Detta är inget skämt.
Under nästan hela min uppväxt var jag ganska ofta arg och irriterad på min mamma som hela tiden krävde att jag skulle hjälpa till hemma. I synnerhet om jag ville ha pengar, då krävde hon alltid en motprestation. Jag fick från tidig ålder göra allt från att diska, laga mat, städa och tvätta till att lära mig att betala räkningar, sköta inköp och ta hand om syskon. Då tyckte jag att det var riktigt jobbigt. Idag är jag inte annat än oerhört tacksam. När jag flyttade hemifrån så var det inte ett så stort steg som det antagligen var för mina bortskämda klasskamrater. Jag visste hur man sköter ett hem och vad man har för förpliktelser i sin vardag.
Likadant var det när det gällde pengar. Jag var så grymt arg många gånger som tonåring för att jag inte fick en massa prylar och dyra kläder som många andra i min omgivning. Den dagen jag väl skaffade mitt första heltidsjobb och fick ut min första lön var en dag att minnas för livet. Jag kunde köpa något, vad jag ville, för pengar jag jobbat ihop och tjänat ihop. Den känslan är något som knappast den som alltid tagit saker för givet känner igen. Trots att jag nu jobbat under många år så är det något speciellt med att köpa saker för pengar som jag vet att jag har slitit för. Ingen annan.
Inte nog med att föräldrar blivit allt mjäkigare och lata i sin uppfostran, nu har det också släppts en barnbok som illustrerar detta. Boken är skämtsamt skriven och tecknad men jag ser inget positivt i att skildra en föräldrageneration som prioriterar bort familj och sunda värderingar för att i sin karriärsstress och perfektionshets kämpar för att hålla upp en fin och perfekt fasad mot omvärlden.
Deras ständiga dåliga samvete över att inte ha kvalitetstid med sina barn är något som kompenseras med att agera servicepersonal åt sina barn och sticka åt dem pengar och presenter i tid och otid. Den perfekta pappan skjutsar sonen till hockeyträningen, men sitter i jobbsamtal och nedgrävd i sin fullspäckade almanacka medan sonen gör mål. Den perfekta mamman bakar hembakta bullar när dotterns klass har föräldramöte, men svänger in på drive-in och köper snabbmat som familjen får äta i bilen på vägen till mötet.
Jag minns ett tillfälle som verkligen fastnat i mitt huvud: Jag var på Ica Maxi för att handla med min ex-pojkvän. När vi precis skulle gå in så var det en liten flicka på cirka 5 år som höll i en rosaglittrig schampooflaska. Hon tjatade envist på sin mamma om att få den, men mamman svarade monotont nej, nej, nej. Mamman sätter då flickan i kundvagnen och försöker lossa flaskan ur hennes hand, och då började flickan att både skrika och gråta på samma gång som hon skrek att hon ville ha den. Mamman fortsatte med sin monotona röst att säga nej, nej, nej och 'men snälla du'. Flickan grät mer och mer, och till slut så tar hon schampooflaskan och slår den riktigt hårt i ansiktet på mamman. Hon blir då illröd i ansiktet och ser sig omkring. Sen hör jag henne väsa till flickan: 'Du får den då om du bara håller käften nu!'.
Ett annat bra exempel på bortskämda snorungar var när jag gick gymnasiet. Jag gick på en ganska fin skola med en hel del elever från lite rikare familjer om man så säger. Strax innan jul ett år så började många i klassen att diskutera vad de skulle önska sig i julklapp. För mig var det helt sinnessjuka önskemål. Det handlade om resor, playstation, nya mobiler, svindyra märkeskläder, klockor och lakan från NK. Bland annat. Jag skrattade mest åt deras långa önskelistor, men när vi väl var tillbaka efter julledigheten så visade det sig att de flesta faktiskt fått vad de hade önskat. Förutom en tjej. Hon var 'så jävla besviken och ledsen'. Hon hade bara fått en massa dyra prylar, märkeskläder och en weekendresa till Paris. Hon hade önskat en längre vistelse i New York. Detta är inget skämt.
Under nästan hela min uppväxt var jag ganska ofta arg och irriterad på min mamma som hela tiden krävde att jag skulle hjälpa till hemma. I synnerhet om jag ville ha pengar, då krävde hon alltid en motprestation. Jag fick från tidig ålder göra allt från att diska, laga mat, städa och tvätta till att lära mig att betala räkningar, sköta inköp och ta hand om syskon. Då tyckte jag att det var riktigt jobbigt. Idag är jag inte annat än oerhört tacksam. När jag flyttade hemifrån så var det inte ett så stort steg som det antagligen var för mina bortskämda klasskamrater. Jag visste hur man sköter ett hem och vad man har för förpliktelser i sin vardag.
Likadant var det när det gällde pengar. Jag var så grymt arg många gånger som tonåring för att jag inte fick en massa prylar och dyra kläder som många andra i min omgivning. Den dagen jag väl skaffade mitt första heltidsjobb och fick ut min första lön var en dag att minnas för livet. Jag kunde köpa något, vad jag ville, för pengar jag jobbat ihop och tjänat ihop. Den känslan är något som knappast den som alltid tagit saker för givet känner igen. Trots att jag nu jobbat under många år så är det något speciellt med att köpa saker för pengar som jag vet att jag har slitit för. Ingen annan.
Kommentarer
Postat av: brandr
Det är alltid fint att läsa vad du skriver :)
Trackback
