Jag tar debatten!

Sedan det blev klart att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så har det varit en fullkomlig hysteri och hetsjakt mot partiet och partimedlemmar i alla mediala forum som finns. Facebook, twitter, bloggar, youtube, nyhetstidningar, tv, radio, osv. Visserligen var jag väl beredd på att det skulle komma reaktioner, men att det skulle bli på det här viset hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Exemplen är hundratals, men jag tänkte ge ett par exempel som gjort mig riktigt förbannad de senaste dagarna och därför också fått mig att ha tagit ett beslut.

Exempel 1) Under valdagen hade Expressen en osmaklig löpsedel där man skrynklat ihop en SD-valsedel, kastat den i rännstenen för att sedan fota den och ha den på tidningens framsida och löpet. Aftonbladet hade denna dag på sin nätupplaga startat igång med en kampanj man valt att kalla "Vi gillar olika". Sedan hade man med stora bokstäver skrivit på sidan att "idag är valet ditt, men vi gillar inte främlingsfientlighet. idag är valet ditt, men... osv."

Exempel 2) Rädda, indoktrinerade och rabiata människor på facebook som i sin status skriver "Röstade du på SD så ber jag dig att gå in på min sida och plocka bort dig själv som vän".

Exempel 3) Aftonbladet igen, som i mina ögon är värst just nu. På deras hemsida kan man få fylla i en enkät som heter "Jag säger nej till främlingsfientlighet. Jag gillar olika". Det finns dock bara ett svar att klicka i, "Jag stödjer kampanjen"...

Exempel 4) Nu börjar även företagen att lägga sig i människors åsikter och vad de röstar på. Senast ut i raden var skoföretaget Brandos som uppmanar alla 300.000 människor som röstade på SD att INTE handla i deras butik eller köpa deras skor. De säger i sitt youtube-klipp att de "är för olika åsikter och att man ska tycka och tänka vad man vill, men det finns gränser".

Som sagt så är exemplen hur många som helst, men dessa är några av dem som upprört mig mest. Jag har  aldrig tidigare känt eller haft ett behov av att debattera, diskutera och skylta med min politiska ståndpunkt gentemot kollegor och bekanta. Men nu är läget ett annat. Om jag väljer att fortsätta vara tyst så böjer jag mig för de sjuka människor som kämpar hårt mot yttrande- och åsiktsfriheten, och böjer mig för att någon annan ska säga åt mig vad som är rätt att tycka. Från och med i måndags så tar jag debatten med alla, i alla forum. På nätet, på jobbet, i tunnelbanan, osv. Folk kommer inte att inse vilken sjuk demokrati vi lever i och folk kommer inte våga säga ifrån ifall det inte är någon som börjar. Jag är spyfärdig på systemet, så nu säger jag vad jag tycker och tänker. Nu sågar jag motståndarnas argument vid fotknölarna. Och jag gör det utan att tänka på konsekvenserna.

Kommentarer
Postat av: Iscealdne

Den så kallade demokratin visar upp sitt rätta ansikte. Etablissemanget, dess partier och massmedia har monopoliserat och smalnat av begreppet demokrati så det passar just deras åsikter. Avviker man från det smala ideologiska spektrum som deras övertygelser innefattar, då är man genast odemokratisk. Det handlar inte om demokrati i ordets egentliga bemärkelse längre, det är endast ett begrepp reserverat för den politiskt korrekta åsiktsströmningen. Världsstaten måste upprättas till varje pris, det är det som de kämpar för. Inget annat. Sådana förrädare har nog Sverige aldrig tidigare skådat.

2010-09-23 @ 22:39:32
URL: http://iscealdne.wordpress.com
Postat av: Jakob Dahlbeck

Jag känner igen mig. "Jag är spyfärdig på sytemet och nu säger jag vad jag tycker" och "nu sågar jag motståndarnas argument vid fotknölarna, och jag gör det utan att tänka på konsekvenserna.



Jag sade vad jag tyckte överallt och maximalt jag var helt enorm, detta kostade mig dock en hel del, det kompisgänget jag umgicks i började bli fientligt inställda, de i min skolklass blev fientligt inställda, jag bröt ihop men kom tillbaks! Nu mera fanatisk än någonsin, min pappa hjälpte mig att köpa en gård uppe i jämtland, där uppe var jag öppen nationell och fick snart många negativa reaktioner mot mig, jag trodde jag var tuff men det var jag inte, jag kunde inte klara av pressen där uppe utan att tappa mitt förstånd, det sluta med att jag blev tvångsintagen på psykiatrin... Med detta vill jag säga att du kanske inte har de svagheter jag har, svagheten att tappa mitt förstånd eller då att bli psykotisk, men det är en jävla press.. och världen är inte en biofilm som slutar lyckligt.. nödvändigtvis.. det kan gå illa.. det är tufft som fan där ute och ingen kommer att visa någon pardon med dig... det jag ångrar idag är att jag inte tog det lungt och TÄNKTE är det rätt att stånga sig blod med svensson?! NEJ det är dumt kanske heroiskt och genuint och fint att man vill tro på sina medsvenskar att tro på en argumentation med dom, men nej... världen är kall och hård... man blir ingen hjälte och sitt folk befrias inte alena av heroism, utan det krävs också kyla och taktik. Stånga dig inte blodig med folk, vänd dig till andra nationalister, du skriver bra, logiskt och har mycket vettigt att komma med, låt oss andra nationella ta del av det du skriver men låt inte svensson göra det, prata inte med svensson...



behåll din kyla och ditt lugn.. kanske har jag fel kanske klarar du pressen bättre än mig men detta är i mitt råd från en som vart med länge nu.



All lycka och välgång till dig!

2010-09-24 @ 18:17:38
Postat av: Johan Björnsson

Du är modig, Fridmodighet. Men ställ in dig på att du i värsta fall kan förlora släkt, vänner, och arbetskamrater. Jag har alltid sagt vad jag har tyckt, ända sedan jag blev aktiv för 10 år sedan, vid 21 års ålder, vilket har gjort att jag har förlorat mycket släkt, många goda vänner (många har avancerat till kriminologer, jurister, psykologer och andra yrken inom Systemet. Ju mer statligt någon jobbar, desto mer rädda är dom för att känna en, är min erfarenhet), en flickvän jag älskade djupt, samt hölls för hatobjekt ("nazisten") av en del på min tidigare arbetsplats.



Ångrar jag mitt val? Både ja och nej. Hade jag inte gjort det rätta, så hade jag aldrig träffat andra nuvarande vänner (som jag delar samma åsikter med). Jag kan även se mig själv i spegeln utan skam. Skulle jag kunnat gjort det om jag levt ett liv i inre lögn?



Hade jag inte gjort det rätta skulle jag antagligen fortfarande varit tillsammans med min ungdomskärlek (mellan jag var 20-23 år gammal), vars personliga egenskaper i form av altruism, medkänsla, ärlighet, kärlek till sin omgivning, spridande glädje (dessvärre har sådana fina människor en tendens att lätt bli hjärntvättade av maktens indoktrinering/propaganda), jag ännu inte träffat någon annan som når upp till. Men hade vi varit lyckliga? Ja, i o f s hade väl hon det, om jag hade kunnat kväva känslorna inom mig. Men hade jag varit lycklig då? Hennes uppvaknande kanske aldrig skulle komma, eller först på ålderns höst. Skulle jag kunnat leva så?



Följande dikt på min gamla blogspot-blogg förklarar mina känslor inför dessa tankar: http://johanbjornsson.blogspot.com/2007/06/wind-that-shakes-barley.html



Vad jag menar är att man måste mentalt förbereda sig och hela tiden vara medveten på vad konsekvenserna blir av ens agerande. Jag var väldigt knäckt under 2-3 år, när jag förlorade en del vänner, min dåvarande flickvän som jag älskade djupt, och en del släktingar, pga mitt livsval. Hade jag förberett mig bättre mentalt, så hade jag kanske mått mindre dåligt under denna tid.



Lätt att säga, dessvärre svårare att göra...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0