En fungerande relation – Utopi eller fullt möjligt?
Det är här dilemmat kommer in, och också det som gör att många förhållanden spricker. Eller att det där man lovade någon gång för länge sedan om att älska i nöd och lust tills döden skiljde en åt, inte är något värt för att det dykt upp ett lite roligare och mer spännande alternativ. Samtidigt bör man våga ta ansvar för sig själv och sitt eget välbefinnande och lämna en dålig relation, om så nu är fallet.
Det är ändå så att jag tror att de flesta relationer går i kras av tre olika anledningar:
- Gräset är grönare på andra sidan
Du har hittat en person som du lärt dig att tycka om riktigt mycket, kanske till och med varit hopplöst förälskad i till en början. Först tyckte du att denne var vackrast i världen och du såg bara de positiva egenskaperna hos personen ifråga för att ni ännu inte riktigt lärt känna varandra. Sedan när du med tiden inser att det här också är en person, precis som du, med fel, brister och skavanker så börjar du störa dig på något av detta. Allra helst om det är egenskaper som du har svårt för eller inte alls känner igen hos dig själv. Samtidigt som att du kommer med insikt med detta börjar du störa dig på småsaker, och kanske på ett mer uppmärksammat sätt än tidigare lägga märke till beteendet hos din partner och även där hitta något du inte riktigt trivs med.
Ni kanske har varit tillsammans ett tag, börjar bli mer avslappnade med varandra och är inte längre lika måna om att göra er fina för varandra som under förälskelsens glansdagar. Då börjar du fundera över om det faktiskt inte finns något bättre. Som är lite roligare, även fast ni skrattar ihop de stunder ni har tid för varandra och inte är trötta. Som är lite snyggare, även fast han eller hon är riktigt snygg på lördagkvällarna efter en sovmorgon, lång dusch och tid att tänka på det lite extra. Som är lite smartare, även fast din partner har vissa områden som han eller hon verkligen är klipsk i så kanske det finns någon som kan lite mer. Som vill ha sex lite oftare, även fast ni har regelbundet sex ett par gånger i veckan nu när ni varit tillsammans ett tag. Man vet vad man har, men man vet inte vad man får. Eller vad man hade kunnat få. Därför finns det en fullkomligen absurd strävan hos vissa att hela tiden hitta och ha något som är lite bättre. För att få det perfekta, trots att vi själva är långt där ifrån om vi bara blickar inåt.
- Förhoppning om att skapa det perfekta
Den här anledningen vågar jag faktiskt påstå är mer vanlig bland tjejer och kvinnor, även om det säkert finns män som är på samma sätt. Många kvinnor har en märklig egenskap, vilken innebär att de någonstans inser att de inte kan få det perfekta. Därför vill de istället skapa det perfekta. Redan när du träffar din partner och ni tar steget att bli tillsammans är du någonstans medveten om att denne saknar något som du egentligen vill ha, stort eller smått. Men du accepterar detta. Antingen för att du är fullt medveten om att du inte kommer att få det perfekta på vanlig väg, eller för att du tror att du kommer att kunna blunda för det om du bara ger det en chans.
Du börjar acceptera hans kanske radikala och starka åsikter i början, att han träffar sin bästa kompis varje söndag, att han gillar sina speciella skjortor, att han tycker att det är löjligt med Ica-kort eller att han avskyr parmiddagar. Du är fullt medveten om detta, för det har han sagt och visat tidigt under ert förhållande. Men du gillar inte något av detta, så sedan kommer sakta men säkert förändringarna. Hans åsikter kanske är lite för mycket ibland, och han kanske inte måste tycka och tänka precis hela tiden. Sin kompis som han träffar varje lördag borde kunna stå åt sidan för åtminstone en dag, eller då och då, om du inte har något bättre för dig så borde han ju ställa upp för dig. Skjortorna han har är ju rent av gräsliga, så du börjar köpa en massa pikétröjor till honom istället så att han använder dem och slipper ha dåligt samvete genom att inte använda dem. Du tjatar på honom om vikten med att ha ett Ica-kort och att rent av komma ihåg att dra det, det är ju urdumt att inte ha ett när man kan få fina bonuscheckar i slutet av månaden. Och vad gör det egentligen att ställa upp på en parmiddag med din bästa kompis Lina och hennes supertrevliga kille Niklas, som din pojkvän fullkomligen avskyr?
- Man ger upp för lätt
Ni har hållit ihop i en massa år och ni känner varandra utan och innan. Det finns säkert med barn i bilden, ni har hunnit med förlovning eller giftermål. Under en längre tid har ni bara fokuserat på det praktiska runt omkring, och efter tiden så har ni glömt bort varandra och funderat över vart kärleken tog vägen. Du känner inte längre samma förälskelse som du gjorde en gång i tiden, och tänker tillbaka på hur det kändes och kanske hur det borde kännas. Ni bråkar för småsaker och tar inte tag i problemen, utan skjuter dem åt sidan eller bakom er. Tills ni till slut kommer till en gräns när allt känns övermäktigt och ni helt plötsligt står och har världens gräl vid köksbordet för att någon utav er råkat klämma i mitten på kaviartuben istället för högst upp, som man faktiskt borde göra.
Ni står bara och skriker och bråkar för en så trivial sak, när det i grund och botten ligger frustration bakom. Frustration över att allt inte riktigt blivit som det var tänkt, och för att allt bara känns värdelöst. När det säkerligen aldrig ens blivit en diskussion ifall ni valt att ta tag i det från första början när det första problemet dök upp. För att ni är lata, för att ni inte respekterat ert förhållande och för att det är allmänt vedertaget att det så lätt kan bytas ut. Därför lämnar ni varandra och låter en familj gå i spillror. Allt detta för att hellre fly än att kämpa.
Vad tror du är viktigast, att nöja dig med det bästa eller att acceptera och finna trygghet i det du har?
Att inte binda sig överhuvudtaget är kanske en bättre idé.
Ja, Linda, när något är svårt eller jobbigt är det bäst att inte göra det överhuvudtaget.
En enkel sak jag tror mycket av det beror på är att det har propagerats för att det ska vara den initsiella "nykärlek", den här tillfälliga kittliga känslan i magen och hormoner som släpper loss i hjärnan, som ÄR kärlek. När inte detta finns längre, då har kärlek svalnat och förhållandet håller på att dö ut, vilket iochförsig stämmer i den moderna världen för han bygger man inte vidare. Det kanske inte är så enkelt som jag först beskrev det. Men det finns olika nivåer av kärlek, och om ett förhållande görs rätt så är man inte bara ett kärt par, utan LIVSPARTNERS, som går igenom livet tillsammans och stöttar varandra när det är svårt och gör saker, som att skaffa barn, vilket binder en samman (om inte helt samhället påstår att barnet "håller dig tillbaka" suck). Givetvis ska alltid kärlek finnas, och om kärlek saknas så är något fel, men det är viktigt att komma ihåg att kärlek utvecklas och SANN kärlek är definitivt inte hjärnnerver som släpper ut lite droger. Man ska bli "vana vid varandra" vilket som det skrivs är så horribelt i dagens tidningar, men inte ta varandra för givet!
Det är som ett beroende, och kan jämföras med vad som helst, fast inte negativt. Droger eller rökning. FAS 1 kan inte hålla tankarna i styr, blir helt galen av bara tanken, måste ha, behöver, beroende. FAS 2 man börjar känna hur det lägger sig, man vill fortfarande men kroppen skriker inte fullständigt efter det. FAS 3 det har lagt sig. toppen.
Men FAS 3 är LIVSFARLIG. När man kommit till FAS 3 finns chansen att man säger "Nu kan jag droga lite till, jag har kontroll över det, det känns ingenting längre!" - Angående relationer så är detta alltså när man vant sig vid varandra, när man är ett. Detta är platsen då man verkligen ska frodas och AKTIVT (inte bara för att din hjärna skriker efter det) uppskatta och älska din nästa, din livspartner. Om man inte gör detta, ja, då kommer "gräset vara grönare på andra sidan", man kommer att testa ta en nål, en cigg, och när man upplever det där ruset, då är det kört.
Extremt kort: Vi måste alltid söka det högre. Det renare. Det är inte subjektiva känslor och stimulans-upplevelser. Ungefär som skillnaden mellan att be HALLELUJA JAG KÄNNER GUD JAG KÄNNER HANS KRAFT I MIG JA GUD JA STRÅLA GENOM MIG STRÅLA ÅHH SKAKAR OCH FALLER IHOP och att be en tyst bön i ens sovrum bakom stängda dörrar.
---
Det är sen timme och jag det blir alltid för jävligt då. Jag hoppas dock att jag gjort mig förstådd. Tack! :)
Intressant läsning. Personligen tror jag att problemet idag i stor utsträckning ligger hos tjejer. Eller nja, snarare att tjejer också har börjat bete sig sämre. Eftersom tjejer dessutom har lättare än killar att hitta någon ny, så kärar de ned sig i nya killar med jämna mellanrum. Till slut skaffar de barn med någon som de har sitt längsta förhållande med, men även det varar bara omkring två år.
Problemet med förhållanden idag, är att feministlobbyn har fått för sig att tjejer måste kopiera de sämsta killarnas beteende. Därför börjar tjejer i sin "frigjordhet" att sträva efter att bete sig som riktiga häradsbetäckare.
Det känns lite trist att jag, som ändå är ung, redan har hunnit bli cynisk och bitter när det kommer till förhållanden och kärlek.
Min samlade slutsats efter en hel uppväxt av empiriska studier, baserade på egna erfarenheter, säger mig att jag helt enkelt är oförmögen att hålla ihop en relation - trots att jag inte vill något annat än att bara kunna få vara trogen någon. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek jag har känt och visat för någon, eller hur stora uppoffringar jag har gjort för denne, efter ett par månader har jag ändå alltid blivit dumpad.
Det jag har lärt mig är att det helt enkelt inte lönar sig att bli förälskad eller ty sig till någon, för mig är det bara förknippat med att må dåligt. Om man är mer likgiltig tar man inte saker lika hårt.
Visst kan jag ibland känna en varm känsla av längtan att bara få hålla om någon man tycker om, men denna känsla byts bara snabbt ut mot tomhet och ensamhet när man inser att personen man tänker på aldrig kommer att känna likadant tillbaka. Så jag försöker att inte få sådana tankar.
Det andra jag har lärt mig är att de flesta tjejer inte vill ha någon som älskar dem. Eller snarare, tjejer vill inte ha en kille som visar att de älskar dem (eller har något annat intresse i dem), eftersom att de då kommer att vänja sig och sedan bara tar killen för givet. Tjejer verkar vilja ha något svin som de aldrig riktigt vet var de har, så att de kan ha något "projekt" att jobba med. Gärna någon bråkstake som de kan försöka "förbättra" på något sätt också. Någon slags modersinstinkt kombinerat med att man vill ha det man inte kan få.
Själv kan jag inte med att behandla en tjej på ett nonchalant sätt. Ifall jag har haft känslor för någon har jag alltid velat uttrycka dem. Roligt att veta att man måste bete sig som en idiot mot någon man tycker om bara för att den personen ska vilja vara med en. Fullständigt ologiskt egentligen, men det är ungefär så det känns som att det funkar.
Sedan har tjejer magen att kalla killar för känslolösa... Ändå verkar de flesta tjejer ha tagit någon form av fil. kand. i hur man krossar hjärtan.
"O brave new world! That has such people in it!"
Intressant ämne och ett länktips; http://www.dn.se/insidan/viktigt-vaga-syna-sin-karleksdrom-1.306751
