"Jag spelade rasistkortet"

Aftonbladets Wendela slutar aldrig att förvåna mig. Wendela är en kvinnosatsning som ömsom leker kapplöpning i politisk korrekthet och dumfeminism. Senast ut i raden av idiotier är en krönika skriven av den svenskfientlige skribenten Daniel Pernikliski: http://www.aftonbladet.se/wendela/article7994663.ab

Tonen i krönikan är visserligen skämtsam och ironisk, men bakom varje skämt finns ett uns av allvar. Då jag också läst hans tidigare krönikor och debattartiklar så förstår jag att han menar en del i det han säger. Det ligger en dimma av fullständigt absurd rädsla över vårt land; rädslan över att bli kallad rasist. Det är det absolut värsta man kan vara idag och skulle någon få för sig att anklaga en för det så slår man ifrån sig det snabbt som attan.

Skulle man inte slå ifrån sig det så lyder annars det inlärda och urskuldande mantrat: "Jag är inte rasist men..." Hur blev ett ord så extremt laddat, varför är det detta som är det värsta man kan tänkas vara idag? Jag vill mena att om man säger sin åsikt och står upp för sin sak i en dialog med någon, och får till svar på detta att man är rasist så är meningsmotståndaren inget annat än en idiot. Det här ordet är så urvattnat att jag bara rycker på axlarna när jag hör det, men blir förbannad på människor som låter sig provoceras av ordet i sig. Det är bara ett ord, men ett sätt att plocka billiga poäng från den som i tid och otid skriker 'rasist' så fort man har en åsikt om invandringen eller dess problematik.

Som sagt, krönikan i sig är inte speciellt upprörande, men jag vet att problemet i sig är stort och att många spelar just på det här 'rasistkortet'. Oavsett om det gäller namn på barn, gripanden vid stölder, ifrågasättande av uppförande i skolan eller annat. De kommer att fortsätta spela på rasistkortet så länge vi, du och jag, låter oss provoceras av det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0