Tårarna strömmar ned för mina kinder...
Jag läser dagligen nyhetshändelser och artiklar om allt möjligt av vad som händer i och med vårt land idag. Många saker har slutat att förvåna mig, och det tillhör tyvärr verkligheten att mord och överfallsvåldtäkter inte längre är något man höjer på ögonbrynen åt när man slår upp morgontidningen lagom till frukostkaffet.
Jag minns att när min gammelmormor ännu var i livet så brukade vi diskutera den fruktansvärda samhällsutvecklingen. Hon berättade om hur nyhetsrapporteringen såg ut under hennes ungdoms år, och då var det helt annat som var stora rubriker i tidningarna. Bland annat berättade hon en gång om att en av de största nyhetstidningarna gjort en ganska stor sak av att en cykel tillhörande en äldre dam, hade stulits på Drottninggatan mitt på ljusa dagen (!).
Trots att jag blivit någotlunda härdad av verkligheten, och därför stundtals känner bitterhet och hopplöshet, så blir jag ibland chockad, illamående och riktigt ledsen av det jag läser i tidningarna. Det senaste exemplet på det var igår när jag läste en artikel i Aftonbladet och Östgöta Correspondenten som fick tårarna att strömma ned för mina kinder och känna ett så starkt obehag inför det jag läste att jag var tvungen att pausa emellanåt.
Artikeln handlade om en 24-årig man som misshandlat sin 2-åriga styvson till döds genom att ha gett honom ett hårt slag i magen. Förklaringen till vredesutbrottet låg i att 2-åringen hade tittat på sin styvfar och "sett rädd ut". Medan den lilla pojken hade legat i sin säng i timmar och lidit av de skador och inre blödningar som slaget gett honom, hade styvfadern suttit ute på nätet och porrsurfat.
Efter vidare utredning av händelsen och bakgrunden i den lilla familjen hade det framkommit att pojken systematiskt misshandlats sedan en längre tid tillbaka och dessutom vid upprepade tillfällen varit tvungen att vårdas på sjukhus för sina skador. Allt utan att sjukhuspersonal grep in, och utan att pojkens mamma tog sitt ansvar och såg vad som hände hennes lilla pojke och därmed lämna sin sambo. Mammans förklaring till det hela var att hon inte anade någonting om vad som försiggick...
Det är när jag läser sådant som detta som jag fylls med så mycket känslor, framför allt starkt hat, förakt och sorg. Bara för någon vecka sedan kunde vi läsa om en 46-årig far som ströp sin 2-åring, så detta var inte ett extremt undantag i vår sjuka samhällsutveckling. Det är när jag läser om sådant som detta som jag önskar att vi kunde åka tillbaka till tiden där straff var ett straff, och rada upp dessa "män" på ett torg för att ge dem den behandling de förtjänar.
Det finns inga ord för sorgen och hatet jag kände när jag läste om denna stackars lilla 2-åring och den 3-åriga flickan som blev mördad av sin egen far. Hur kan man ge sig på någon så liten och oskyldig? Jag blir så äcklad. I sådana här fall är jag 100% för dödsstraffet.
Precis. Ett mord har de flesta gånger en bakgrund och en orsak bakom sig, visst med mer eller mindre tvivelaktiga skäl. Men att döda ett så litet och oförsvarligt barn är så fegt och äckligt att jag inte finner ord för vad jag känner.
