Kontroversiellt att säga nej till fylla
Jämfört med mina jämngamla vänner dröjde det relativt länge innan jag provade på alkohol för första gången. Jag tror att det mest berodde på att jag under hela mitt liv haft ett behov av att känna kontroll. Både psykiskt och fysiskt vill jag ha kontroll över mina handlingar och vad jag själv sett av andra som druckit till så är inte det förenat med fylla. När jag väl provade för första gången så var det med ett par cider, och jag är glad att det aldrig blev mer än så. Mina föräldrar har inte varit stenhårda mot mig om huruvida jag ska dricka och inte dricka, utan det har kommit naturligt att aldrig ha supit mig redlös eller okontrollerbar. Jag tror snarare att det handlat om förtroende, respekt och ansvar, vilket jag tidigt lärde mig att ha för mig själv och för min familj. För mig var det otänkbart under min tonårstid att dricka mig så onykter så att mina föräldrar skulle få hämta mig eller att ragla in genom dörren. Visst har jag varit dum och tonåring som många andra, men jag har alltid haft den respekten för mig själv att jag inte tappat kontrollen. Jag har också varit så pass rädd om mig själv att jag aldrig satt mig i situationer där något allvarligt hade kunnat hända mig.
Det här har följt med mig upp i vuxen ålder, och det är vid många tillfällen på fester eller utekvällar som jag artigt men bestämt tackat nej till alkohol. Helt enkelt för att jag inte vill dricka när jag inte känner för det. Jag varken kan eller vill kalla mig nykterist, då jag efter en tuff dag kan längta efter en iskall öl, en sommardag kan dricka en isig hallondrink eller gärna tar ett glas rött till maten. Men jag brukar alltid låta det stanna vid ett par glas. Det finns inget behov av att dricka mig full och jag får inte ut något av det över huvud taget. Man tappar kontrollen, gör och säger saker som man annars inte gjort och många gånger inte kan stå för. Hur man mår dagen efter gör det ännu mer oförståeligt för mig hur man kan välja att dricka sig redlös. Huvudet snurrar, man mår illa, har ont i hela kroppen och tömd på energi skriker kroppen efter fett och socker. Bara vetskapen om att man genom sitt drickande förgiftat kroppen så att man mår som man gör dagen efter borde vara ett tillräckligt skäl för att säga nej till att dricka sig aspackad.
Vad som bekymrar mig är att de gånger jag helt valt att avstå alkohol så tycks det ha varit ett större problem för min omgivning än för mig själv. Bara för att jag ibland inte känner för att dricka betyder inte det att jag sitter hemma och rullar tummarna. Jag trivs enormt bra i stora sällskap och sociala sammanhang, så jag går gärna på middagar, fester och pubar men jag dricker inte bara därför. Många gånger blir det en cola eller tonic water med citron, och det blir alltid en diskussion. "Varför dricker du inte för?", "Är du gravid?", "Mår du inte bra?", "Ska du inte ha en drink om jag bjuder?", "Fan vad tråkig du är!" eller "Slappna av gumman och ta dig ett järn!" är de vanligaste kommentarerna. Inte nog med det, många brukar dessutom börja skruva på sig besvärat, själva dricka mindre och vara oroliga för att slappna av ordentligt. Bara för att jag inte dricker! Det är skrattretande att det blivit så laddat och kontroversiellt att inte dricka, och det är ännu en anledning till att jag många gånger låter bli. Enligt mig är man socialt inkompetent och bör arbeta med sin självkänsla om man anser att ett hejdlöst drickande av alkohol är en förutsättning för en rolig och lyckad kväll.
Några av mina absolut roligaste utekvällar har varit i sällskap av mina närmaste vänner och utan en droppe alkohol. Jag har haft humöret och energin på topp och orkat hålla igång in på småtimmarna, dansat och diskuterat saker som jag kan stå för och minnas dagen efter. Och framför allt; jag har vaknat upp på söndagmorgnarna och mått utmärkt, nöjd och glad över att kunna känna uppskattning för en rolig kväll utan ångest och minnesluckor.
Du verkar ha fått samma uppfostran och uppväxt som mig vad gäller kontakten med alkohol. :) Så jag känner igen mig en hel del i det du skriver.
Jämfört med många kompisar började jag att dricka relativt sent, någonstans runt 17-18-årsåldern om jag inte minns fel. Innan dess hade jag mest provsmakat öl av farsan vid middagsbordet och liknande, men aldrig blivit riktigt berusad.
Visst har jag upplevt minnesluckor, bakfylla och spyor i mina dagar - men dessa händelser går att räkna på en hand. Att ha upplevt dessa avigsidor hos alkoholen har dock gjort att jag nu tagit beslutet att sluta med den helt.
Även om jag tidigare sett mig som en "konnässör" som gillat att prova olika former av öler, gärna från olika småbryggerier från olika delar av världen, har jag märkt att det lättare att säga konsekvent nej. En öl blir lätt två öl, som lätt blir en tredje, osv.
Jag har nu varit ren en längre period, och de jag umgås regelbundet med accepterar detta och ser inget konstigt i det längre. Så fort man är ute med någon på krogen som man inte varit med tidigare så möts man dock alltid av samma förvåning "dricker du inte alkohol?", och så måste man förklara sig. Vissa försöker till och med att få mig att tänka om, "kom igen nu... bara en!", vilket jag inte förstår varför det är så viktigt för vissa, hehe.
Att avstå från alkohol blir betydligt billigare, man känner sig sundare, och jag har minst lika roligt på krogen ändå - så jag ser bara fördelar.
Den enda nackdelen är att det som kille är svårt att beställa in en alkoholfri drink utan "bekymmer". Alla bartendrar envisas nämligen att utsmycka dessa drinkar med paraplyer, fruktskivor, sugrör och annat - vilket brukar framkalla en hel del skratt hos det sällskap man är med, och spekulationer i form av "Hahah, är du bög eller?!"
Nåja, jag är tillräckligt säker i min manlighet för att inte ta åt mig av det. :)
Jag brukar oftast inte säga att jag inte dricker de gånger jag väljer att inte göra det. Det blir att jag går till baren när alla andra har beställt och tar en tonic med citron i (förövrigt ett bra tips!).
Då tror alla att man sitter med en drink och blir mer avslappnade och lugna. Helt idiotiskt egentligen, men jag har tröttnat på att det alltid ska bli en diskussion och att folk känner sig obekväma.
By the way; Jag kände igen din mejladress...
Jag har aldrig riktigt gillat tonic, men annars hade det varit ett bra tips. :) I nuläget är det liksom vatten, läsk eller en alkoholfri drink som gäller. Vatten är ju lite fattigt, läsk enbart onyttigt, medan en alkoholfri drink ändå kan smaka gott samtidigt som den ofta innehåller massa C-vitamin och antioxidanter. Så det är nog det spåret jag får fortsätta på, hehe.
Jag har förövrigt en gissning på varifrån du känner igen min mailadress, hehe, och jag tror jag vet vem du är också. Jag kan skicka iväg ett privat meddelande på Facebook och säga hej, till den jag tror att du är, så kan vi fortsätta prata om det där. ;P
Positivt att fler nationalister väljer att avstå alkohol i stora mängder. Det bådar gott inför framtiden!
Lite kul att jag nästan får kopiera det som bloggskaparen och Henrik redan har skrivit, nämligen att även jag började testa alkohol "sent" (Känns helt fel att säga sent då man faktiskt får börja dricka alkohol först när man är 18), månaden efter att jag fyllde 18 faktiskt.
Att vara på krogen eller festen och säga nej till alkohol ser jag ett tecken på att man är mentalt starkare än resten av sällskapet och att man kan slappna av bland sina vänner på ett naturligt sätt. Varför missa massor av livsstunder med sina kamrater bara för att man söp sig redlös och inte minns något? Skulle ljuga om jag sa att jag inte testat, för det har jag, men det var inget som man uppskattade dagen efter.
Mvh Johan
Tycker också att det är fint att se att det finns många som väljer att ha ett liknande förhållningssätt till alkohol! Se bara på vissa människor som rör sig på stan en lördagnatt så fungerar det för att få mig att inte vilja dricka. Oavsett om du är man eller kvinna så tyder det på dåligt omdöme att supa sig redlös.
Jag vill ändå påstå att man med hjälp av rödvin och annan dryck, kommer över sina av det rasistiska samhället indoktrinerade farhågor och fördomar om invandrare.
Om jag inte skulle druckit två liter Verdot Cabernet i tid och otid, så skulle jag antagligen inte ha träffat så många underbara exotiska och mörka män som jag har gjort, varefter min dotter Gaia antagligen inte skulle blivit till. Mitt kärleksbarn som är en frukt utav min fördomsfria syn på mina medmänniskor här i världen. Och eftersom jag inte vet om det är Carlos eller Mustafa som egentligen är pappa till henne, så har hon två pappor som när dom är i Sverige, träffar henne. Den vanliga tråkiga och patriarkaliska kärnfamiljen är passé. Det måste vi inse. Det är mycket sundare för ett barn att växa upp med flera olika rollmodeller, av olika kön, och av olika folkslag. Fast ja, det finns ju inga olika folkslag egentligen, men ni förstår säkert vad jag menar.
Ibland under längre perioder, så lever jag också tillsammans med min semi-livskamrat Solveig (ni ser ett foto på henne längst ned i följande länk http://batikhaxan.blogg.se/2008/september/ny-hostkollektion-fran-gudrun.html ), så att Gaia, som är 12 år, inte fångas i stereotypa könsroller och dito sexualidentiteter. Ibland ser vi till att hon även sover i samma sovrum som oss, så att hon verkligen ska förstå att även kärlek mellan två människor av samma kön är minst lika, om inte mer, vackert som mellan två människor av samma kön. Egentligen är den förstnämnda kärleken faktiskt finare, i o m att den patriarkaliska förtryckande ordningen då är borta ur sammanhanget.
Avslutningsvis vill jag rekommendera Hidden Rock Petit Verdot Cabernet Sauvignon 2006 (#82702), en stadig australiensisk låda för bara 180 kr (ibland får man tumma på reglerna om att inte köpa postkolonialt vin, pga priset. Statens försörjning av oss kulturarbetare är ju dessvärre skamligt låga, och värre blev det när borgarfascisterna kom till makten 2006), som dessutom kommer med en särskilt enkel tapp-funktion, vilket kan vara bra framåt slutet av aftonen.
Ha det bra allihopa.
Jag tror att ni har lärt er någonting mycket viktigt efter denna läsning. Jag känner ofta att jag har så mycket att ge mina mindre upplysta medmänniskor. Jag tror att jag påverkar väldigt många, till att inse det viktiga och sanna här i livet.
Mvh
Lillemor
Ojdå, jag ser att rödvinet har satt sina spår.
Jag skrev...
"förstå att även kärlek mellan två människor av samma kön är minst lika, om inte mer, vackert som mellan två människor av samma kön"
Och menade förstås i den sista raden "...som mellan två människor av OLIKA kön".
Mvh
Lillemor
Trevligt att se att fru Gomez-Adlercreutz fortfarande bekämpar rasism och sådant på internet.
Också trevligt att läsa om alltmer radikala högerfigurer, för att kunna fånga in så många som möjligt, som avstår från alkohol. Det är även mycket intressant, för det finns en betydligt större proportion av nykterist eller semi-nykterister bland oss "högerradikala", ändå beskylls vi så ofta för att vara de sämsta i samhället (skräp, white trash). Och samtliga har alltid historier om hur de "inte testa alkohol långt efter alla andra".
Jag är likadan, förutom att jag aldrig brydde mig om att ens testa på det. Känner igen mig fruktansvärt i din beskrivning av hur folk manar på en, och inte minst hur DE SJÄLVA blir oerhört obekväma. Det är så pinsamt dumt. Inte heller kan man ryta till vid tjugonde gången men ett kallt "Nu lägger du av med att fråga mig", för då är det du själv som är tråkmåns och förstör kvällen. Suck.
